specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Balansgångar – skolans komplexa verklighet

När jag skriver min blogg behandlar jag gärna den fråga som just då ligger mig närmast om hjärtat. Det är viktigt, för det håller min blogg aktuell och – som jag hoppas Du också tycker – levande.

Men samtidigt känner jag att det finns en risk i detta, att göra olika i och för sig riktiga och viktiga nedslag i en så stor och komplex fråga som den om utbildningen av kommande generationer. Vi  som arbetar i Sveriges skolor, har ett unikt ansvar för att kunna vara med och forma våra elevers och därmed vårt lands framtid. Det ska vara det övergripande mål som vi alla kan samlas kring.

Skolan är en komplex arbetsplats. I skolan ställs vi varje dag inför utmaningar som har med balansgångar att göra. Vi behöver välja mellan att frigöra tid åt en elev medan en annan elev får vänta. Vi behöver ha kontakt med en förälder medan en annan förälder får vänta. Vi behöver ordna aktiviteter som passar alla även om det inte kommer att fungera för precis alla. Vems intressen går före idag? Varför? Det ger svåra avvägningar och beslut varje minut, varje lektion, varje dag för alla oss som jobbar i pedagogisk verksamhet.

Det handlar ofta om oro för att förlora något: betyg, framtid, tid, energi, lust, gemenskap, pengar, lugn, hälsa, status, förtroende, anseende. Listan kan säkert göras längre. Oron delar vi alla oavsett om vi är elev, förälder, pedagog, rektor, skolchef eller annan skolpersonal. Kanske kan vi enas genom att bekräfta varandras oro? Då kan vi synliggöra vinst- och förlustkonton för att kunna prioritera, hitta balansen och gå vidare med förändringen. Det låter lätt, eller hur?

Jag  tänker ofta på de här balansgångarna, både i mitt arbete på min skola och i mina uppdrag som utbildare och handledare på andra skolor . Jag ser mitt uppdrag som ett där jag ska hjälpa just den skolan att hitta ett sätt att hålla balansen. Balansgångarna nedan är de som oftast kommer upp som ganska svåra utmaningar. Allt förändringsarbete behöver därför lyfta hur balansen på skolan ser ut just nu. Var, när eller hur tappade vi balansen och hur ska vi göra för att återfå den?

Med det jag skrivit ovan som utgångspunkt vill jag lyfta de balansgångar jag just nu ser som de viktigaste att diskutera för att nå det gemensamma målet, att ta ansvar för att alla elever får en utbildning som främjar deras personliga utveckling, deras framtida studie- och yrkesliv och deras aktiva medborgarskap.

1. Bedömning och betygsättning. Vi ska se till att alla får den undervisning de har förutsättningar för samtidigt som vi ska bedöma alla enligt samma nationella kunskapsstandards. Likvärdig bedömning är att bedöma olika men med samma kunskapskrav. Hur hittar vi balansen mellan att bedöma rättvist och samtidigt olika?

2. Stöd. Vi ska se till att alla som behöver stöd får det samtidigt som vi ska utmana alla elever och se till att de utvecklas så långt det går utifrån de förutsättningar som finns. Hur vet vi att stödet är rätt och inte något som hindrar elevens utveckling? Hur vet vi att eleven faktiskt klarar det vi förväntar oss? En del elever blir lämnade ensamma med att själva hitta stödformer. Andra får inte chansen att utveckla strategier. Hur hittar vi balansen mellan att ge stöd och samtidigt ha högt ställda förväntningar på elevernas förmåga att klara utmaningar?

3. Ytlig kunskap och djup kunskap. Den kunskapssyn vi har kommer att ha stor betydelse för hur eleverna klarar sina studier. Det finns lärare som inte vill kännas vid ytlig kunskap som att minnas fakta och det finns lärare som inte utmanar sina elever att ta risker för att fördjupa kunskaper på nya sätt. Forskare som John Hattie menar att expertläraren pendlar mellan yta och djup i sin undervisning. Handen på hjärtat, en elev som inte läser med flyt eller har kunskap om viktiga fakta kommer inte heller att nå högt i sitt resonemang. Det finns inga quick fix i lärandet. Hur hittar vi balansen mellan att träna hjärnan för minnes-, läs-, skriv- och process-strategier samtidigt som vi uppmuntrar ett kreativt flow?

4. Dokumentation. Vi ska dokumentera så att vi kan följa upp och utvärdera åtgärder och insatser både i undervisningen och på skolnivå. Samtidigt ska vi ägna så mycket tid som möjligt åt mötet med eleverna eftersom relationsskapandet är grunden för allt lärande. Det har på en del håll lett till att dokumentationen har blivit bristfällig. Hur hittar vi balansen mellan dokumentation som är omfattande och görs av fel skäl och dokumentation som faktiskt leder till ökat kunnande och bättre användning av resurser och kunskap?

5. Ämneskunskap kontra allmän pedagogisk kunskap. I det kollegiala lärandet möter jag ofta tankar om att ämneskunskaper skulle ha lägre status i den nya skolan. Fokus är att se skolan som en helhet där alla samarbetar för elevens välbefinnande och lärande. Samtidigt är ämneskunskaper oumbärliga för att eleverna ska få en allsidig utbildning och kunna bli bedömda av ämnesexperter. Hur hittar vi balansen mellan behov av ämnesutveckling utan att tappa det viktiga helhetsperspektivet?

6. Specialpedagogik kontra allmän pedagogik. Ibland uttrycks att skolan ställer krav på specialpedagogisk kompetens som man inte behövde ha förr. Samtidigt vet vi mer om hur man lär sig idag, vi vet mer om hjärnans processer och kan inte längre blunda för att en klass kommer att ha många olika sorters personlighetstyper och hjärnprocesser. Ofta får specialpedagoger sitta med enskilda elever och planera, vilket man väl knappast behöver två extra års pedagogisk utbildning för att klara av.  Vem ska göra vad egentligen? Hur vet vi när undervisningen faktiskt är tillräckligt bra så att specialpedagogen behövs och när understödjer specialpedagogen eller stödet en undervisning som inte håller måttet? Hur hittar vi balansen mellan den enskilda elevens behov av snabbt stöd och hela skolans behov av långsiktiga lösningar för att skapa en god,  förebyggande och utvecklande undervisning som inkluderar?

7. Lektionens heliga status. Det som händer i undervisningen är viktigast för elevers utveckling. Läraren är viktigast för elevens välbefinnande och lärande. Samtidigt är lektionerna beroende av skolans organisation i stort och framförallt av den kultur som råder på skolan. En del lärare vill ägna all tid åt lektionen eftersom den är viktig. Men innehållet i lektionen kommer att påverkas av alla andra som jobbar på skolan vare sig vi ser det eller inte. Det går inte längre att jobba som ensamföretagare med de egna lektionerna utan att delta i kulturbyggandet i lärmiljön i stort på skolan. Hur hittar vi balansen mellan tid och energi som läggs på lektionerna utan att tappa det viktiga byggandet av en utbildningskultur på skolan som helhet?

8. Visionärt arbete och vardagens utmaningar. Det är roligt att tänka stort, att tillsammans med andra eller själv komma på smarta idéer och framtidstankar. Det är mindre lustfyllt att sätta sig ned och analysera elevers behov av stöd eller insatser, enskilt eller inom ramen för undervisningen. Det första är kravlöst, det är bra om man kommer på något men det är inget som får konsekvenser imorgon. Det andra är kravfyllt, det handlar om elever som inte får återkoppling, som inte blir sedda eller som inte får det viktiga telefonsamtalet. Hur hittar vi balansen mellan att lägga tid på det lustfyllda byggandet av nya idéer och det viktiga förebyggande och åtgärdande arbetet som behöver göras nu för elevens välbefinnande och lärande?

9. Tempo. En del elever behöver mer tid för att lära och prestera, andra behöver mindre tid. Alla ska ha samma schema och få betyg efter avslutad kurs eller avslutat läsår. En del ärenden är det bråttom med och andra kan ta mer tid. En del av oss är otåliga och andra blir oroliga av snabba förändringar. Hur hittar vi balansen mellan olika behov av tid?

10. Mäta. Det är viktigt att mäta resultat, särskilt om man vill jobba med formativ bedömning som förhållningssätt. Det går inte ta beslut om nästa steg om man inte kommer fram till hur nuläget ser ut. Vilka material, metoder, kompetenshöjningar som behövs måste man ta reda på genom att mäta resultat eller upplevelser. Det är svårt att mäta kvalitet eftersom det måste handla till viss del om upplevelser. Det kan göra att vi mäter det som är lätt att mäta istället för att ta reda på vad vi måste mäta. Det i sin tur kan leda till att vi mäter allt och hamnar i mät-träsket istället för att vara nyfikna på vad det är vi vill ha reda på egentligen. Hur hittar vi balansen mellan att mäta hela tiden och att aldrig göra det?

Balansgången är en del av vår pedagogiska verksamhet. Den gör arbetet spännande och kontrastrikt. Ibland behöver vi ge varandra en hjälpande hand för att hitta balansen.

2 comments on “Balansgångar – skolans komplexa verklighet

  1. Pingback: Misslyckade pedagogiska insatser för kollegialt lärande (del 2) | specialpedagogen

  2. Pingback: Kollegahandledning, extra anpassningar och professionell stöttning | specialpedagogen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: