specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Misslyckade pedagogiska insatser för kollegialt lärande (del 2)

Jag fortsätter att fundera över mina misslyckanden men med förhållningssättet att det helt enkelt handlade om det som rektor Jan Liljegren kallar “uppskjutna framgångar”. Misslyckanden är bra, jag lär mig av dem. Riktiga misslyckanden blir det kanske bara om jag väljer att bortse från möjligheten att lära av dem? Göra om dem till framgångar? Jag ser inte heller misslyckanden som helt och hållet mina egna. De uppstår i en kontext, ett sammanhang. Men det är jag som har ansvar för att hantera dem oavsett hur mycket jag spelade roll för själva händelsen. It takes two to tango. Jag kan inte hävda att det inte var mitt fel. Jag har ansvar. Bo Heljskov uttrycker det så här: ”Bara genom att ta ansvar kan du skapa möjligheter att påverka din egen situation” (Problembeteende i skolan, Natur & Kultur 2014). Jag kan heller inte hävda att allt beror på mig utan måste se helheten. Helen Timperley föreslår att vi i kollegiala sammanhang ställer frågan: “På vilka områden och tillsammans med vem är vi mest effektiva? På vilka områden och tillsammans med vem är vi mindre effektiva?” (Det professionella lärandets inneboende kraft, Studentlitteratur 2013). Min egen följdfråga blir: “Vad gör jag åt det?”. 

Några lärorika misslyckanden som jag bär med mig och som fortfarande spökar både positivt och negativt är dessa:

  • Arg på föräldramöte istället för att ta oron på allvar. Vad triggar mig?
  • Fan vad kul att läsa den senaste forskningen!
  • Du lovade ett G! Alla hörde!
  • Lärarmobbing med filmbevis

Föräldramöte med arg och orolig vårdnadshavare. Föräldern hade redan bestämt sig för vad mötet skulle handla om, att komma överens om vad som behöver göras med någon annans barn som gjorde livet surt för det egna barnet. I det här fallet hade också en kollega ställt sig på förälderns sida och bildat någon form av lojalitet men som bara hade till följd att föräldern blev ännu mer orolig för vad skolan egentligen skulle göra och hade gjort. Det där har jag sett för mycket av, när lärare i tron att de ställer sig på förälderns sida och i tron att de på något sätt står för “det goda” i motsats den “onda” ledningen och elevhälsan. Jag har upplevt det som förälder, som medarbetare, som konsult, som väninna till besvikna föräldrar. Det för bara ont med sig. Föräldern blir alltmer övertygad om skolans oförmåga och om inte ens lärarna tycker samma, hur ska då ledningen få ihop det? Det andra som jag har upplevt allt oftare de senaste fem åren är föräldrar som vill ha möten för att få skolan att ta i med hårdhandskarna med andra barn. Utan att ha helheten klar för sig, bara det egna perspektivet och det egna barnets berättelser om vad som händer i klassrummet. Det egna barnets upplevelser ska förstås tas på allvar men jag vet också att dessa berättelser kryddas och fokuserar på det allra värsta, kanske för att man märker att man får uppmärksamhet vid köksbordet? Föräldern förklarar för mig under mötet hur elevhälsan ska agera och förklarar för rektor hur skolan ska drivas. Har ringt Skolverket och hotar med anmälan. Jag fylls av vrede, vrede mot kollegan som gått bakom ryggen på oss som jobbat med ärendet, vrede mot situationen att ta emot allt fler samtal om att kasta ut, slänga ut, flytta andras barn. “Jag tänker inte sitta här och ta emot åsikter om hur jag ska sköta mitt jobb!” hör jag mig själv spotta ut med hård röst. Det blir tyst och jag ser att förälderns ögon är blanka.

Note to self: Bemötandet är viktigast, bemötandet är viktgast, bemötandet är viktigast! I sådana sammanhang är jag en symbol för allt det hemska som händer någons barn, även om perspektivet är ensidigt. Jag måste fundera över vilka situationer som triggar mig mest och ha en plan för hur jag hanterar mina känslor om situationen skulle uppstå. Vill jag vara domare, informatör eller pedagog? Jag kan hävda att jag är pedagog om jag pedagogiskt förklarar hur det ligger till men det är jag inte. Jag är inte pedagog förrän jag lyssnar. Ställer frågor. Speglar. Bekräftar oron. Lägger mitt eget jag åt sidan och förstår på djupet att det inte handlar om mig. Först då finns en öppning för fler perspektiv och en mer nyanserad diskussion med konkreta förslag till handling. 

Fan vad kul att läsa den senaste forskningen! Jag frossade i allt som plötsligt blev tillgängligt via sociala medier och internet. Blev bekräftad, fick nya idéer, blev utmanad och tvungen att tänka till. I min värld det som driver mig framåt och som gör mitt professionella liv värt att leva. Jag längtade efter att få dela med mig av min entusiasm till mitt arbetslag. Möttes av kalla handen. Jag stod på mig. Vi gör lektionsbesök hos varandra! Så här kan man göra! Vi ses om en månad och diskuterar vad vi har sett och tänkt. En månad senare har ingen besökt någon. “VI lär oss inte på det sättet”. Då läser vi bok istället! Varsitt kapitel – en jätteintressant nu bok med allt vi behöver veta! “Boken är borta, ingen vet var den är”. “Sambedömning då? Vi skapar en uppgift tillsammans och ägnar oss åt att sambedöma både kontruktionen och elevernas prestationer!” “Nej, vi har inte tid”. En kollega kom så småningom och frågade hur det var med mig. Några i arbetslaget hade talat illa om mig i kollegierummet. Hävdade att jag var ledsen och grät för att jag inte fick gehör. Förbluffad. Vad var nu detta?

Note to self: Hitta likasinnade genom att söka upp dem, inte göra om kollegor. Utgå inte från att alla är intresserade av att göra nytt och ifrågasätta sin egen praktik. Reflektera över hur min personlighet påverkar mitt sätt att kommunicera. Reflektera också över hur andras personligheter påverkar kommunikationssättet. Krockar driv med försiktighet? Krockar uttrycksfullhet med lyssnande? Hur kan jag bli mer av kameleont och spegla den andres personlighet? Jag försökte verkligen, även om det inneburit att ibland sitta på mina händer bokstavligen, att alltid ställa frågan: “Hur tänker du kring det här?” Jag skrev en hel bok om återkoppling och vikten att ställa frågor mycket på grund av detta! I sanning en uppskjuten framgång. Efter flera misslyckanden om jag ska vara ärlig. Och det ska man vara som pedagog.

Du lovade ett G! Alla hörde! Nej, det hade jag inte lovat. Det tar inte lång tid för lärare att inse att man inte lovar betyg i förtid. Vad hade jag sagt egentligen? Enligt mig hade jag sagt att om eleven gjorde klart en påbörjad uppsats med några viktiga inslag så fanns fortfarande en god chans till G. Eleven hävdar att jag hade sagt att uppsatsen redan visade tillräckligt med viktiga inslag för ett G. En delegation både till rektor och till mitt kollegierum. “Du lovade!” En kör av upprörda elever som kände allt större maktlöshet.

Note to self: Dokumentera alltid samtal om betyg. En notering räcker, några ord i elevens portfolio. Jag har ändå alltid jobbat med portfolio så varför inte skriva några ord där? Jag började också dokumentera mina kommentarer med Movenote (här finns en gammal blogg med exempel). Administrativ börda ska inte förväxlas med pedagogisk dokumentation. Beslut dokumenteras som ett kollektivt minne.

Lärarmobbing med bevis. En elev upplevde att jag deltog i klasskamraternas mobbing och filmade därför mig under lektionen. Filmen skulle användas som bevis och hemma tyckte modern mycket riktigt att det var en fruktansvärd situation. Återigen ställdes krav på att ta itu med hårdhandskarna både mot klasskamrater och mot läraren – mig. Det vara bara det att ingen annan såg det eleven och modern såg. Vilken möjlighet att ondgöra sig över lättkränkthetens tidevarv och lärarens utsatthet! Men den här gången hejdade jag mig. Jag öppnade munnen i lärarrummet och stängde den igen. Istället skrev jag ett mejl till eleven där jag beklagade mitt misslyckande, att jag inte hade varit tillräckligt uppmärksam på det som var uppenbart för eleven. Jag punktade en lista i mejlet: Jag vill träffa dig. Jag vill att vi tillsammans bestämmer oss för en placering i klassrummet som känns bra. Jag vill att vi har tät dialog efter varje lektion och det är mitt ansvar att se till att det händer. Jag undvek noga att utgjuta mig om känslor eller annat som jag förstod att eleven, utifrån sin personlighet, inte skulle uppskatta. Filmen kom aldrig mer på tal.

Note to self: Tänk ofta tillbaka på detta som en av de största framgångarna som kommit ur ett misslyckande, ur många misslyckanden. Eleven kom tillbaka från en veckas skolfrånvaro. Vi gjorde en placering med hjälp av befintliga placeringskort som jag fotade och använde inför varje lektion. Vi kommunicerade via loggen (Google docs) under varje lektion. Jag ställde många frågor till eleven med fokus på konkreta saker, aldrig känslor. Fokus var på eleven och elevens behov, aldrig på mitt ego. Inte en gång diskuterade jag detta i lärarrummet. Hurra! Jag grejade det!

Failure - allow!

När jag tänker efter finns det en gemensam nämnare i alla mina misslyckanden (som jag alltså är väldigt glad att ha upplevt). Den gemensamma nämnaren är relationen och min förmåga att bemöta på ett sätt som stärker den andre istället för mig själv. En verklig utmaning! Det är ju inte så att jag medvetet tänker att “nu ska jag verkligen framhålla mig själv”, det är ju snarare så att min personlighet tar över och glömmer bort den andre. Glömmer bort att riktigt god samtalsmetodik (en hörnsten i det pedagogiska arbetet) innebär öppen kommunikation med ärliga frågor och att haka fast i allt som framstår som möjliga vägar för den andre. Det innebär att alltid vara vuxen vilket kan trötta en del, det måste jag erkänna. Men det är den enda vägen till ett gott samtal och en framåtsyftande kommunikation. Lågaffektivt bemötande = jag håller i min egen affektnivå för att möta den andre och sänka dennes affektnivå.

Några tidigare bloggar med liknande tema:

Den misslyckade läraren behöver också synliggöras i det kollegiala lärandet

Problembeteende i skolan av Bo Hejlskov – om att ta ansvar och inte ge upp

Flum=att inte komma till avslut – en del av lärares upplevda tidsbrist?

Balansgångar – skolans komplexa verklighet

 

3 comments on “Misslyckade pedagogiska insatser för kollegialt lärande (del 2)

  1. Lena Odeldahl
    15 maj, 2016

    Intressant läsning! Klarsynt och öppenhjärtigt. Önskar att fler kunde klara av att dissekera sin arbetssituation på detta sätt. Svårt med kollegialt lärande. Rekommenderar att lyssna till John Steinberg.

    • specialpedagogen
      15 maj, 2016

      Tack! John Steinberg är ett jöttebra tips. Min pedagog-guru för övrigt!

  2. vindelalvan
    28 maj, 2016

    Tack för tänkvärda ord. Att vända sig till dem som vill, och ta ett steg närmare, lyssna in utan att slå på alla känsloregister mot en elev som reagerar, det borde jag göra oftare! Det är inte lätt alla dagar att göra rätt, men vad klokt att tänka, gör om, gör rätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: