specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Vem är emot inkludering?

Höstterminen är igång och många skolor har påbörjat ett mer tydligt arbete med inkludering som förhållningssätt. Ordet inkludering väcker tankar och känslor och kanske obehagliga minnen av hemska erfarenheter i skolan. En del säger öppet att inkludering är något ont och dåligt. En del går så långt som att säga att de som företräder inkludering är onda och vill illa.

Den här bilden åskådliggör skillnaden mellan inkludering och de situationer som kan uppstå när man gör skillnad mellan elever eller när man inte tillräckligt tar hänsyn till den variation som finns i alla grupper:

integration-inclusion-exclusion-separation-schema-31511896

Kanske är det så att när man säger att man är emot inkludering så beror det på dåliga erfarenheter när det gäller integrering? Kanske har man kallat integrering för inkludering och nöjt sig med att placera en grupp på ett sätt som har liknat inkludering men utan att förankra kulturen och metoderna tillräckligt. Kanske har man inte haft någon inkluderande tanke alls utan låtit exkludering vara normen. Separering blir då ofta den quick fix som behövs för att stävja den stress och det obehag som kan uppstå när man är exkluderad inom eller utanför gruppen. Många vittnar om hur elever äntligen funnit en plats i en segregerad tillvaro.

Kan vi inte nöja oss med det då? Är det inte en bra lösning om det nu faktiskt innebär att många finner en reträttplats i en segregerad skolform? Forskning visar tydligt att det inte alltid är det bästa långsiktigt. Det finns stora risker för både individen och för samhället i stort. (Se tex Skolinspektionens rapport Särskilt stöd i enskild undervisning och särskilda undervisningsgrupper). Många av oss som har jobbat i särskilda undervisningsgrupper vittnar också om hur elever präglar varandra och förstärker beteenden som behöver utvecklas eller kompenseras med mer konstruktiva strategier än att flytta ut eleverna. (Se också tex Fredrik Ahléns bok Hellre små steg än stora kliv) Att sätta alla som upplever svårigheter med det sociala samspelet i en egen grupp är inte nödvändigtvis bra för att utveckla den förmågan. Vi som har varit med och utvärderat sådana grupper kan också vittna om att pedagogiken sällan är anpassad, man har så att säga nöjt sig med att anpassa gruppstorlek och antalet vuxna. I undervisningen finns inga särskilda tankar kring hur man bäst utvecklar dessa barns förmågor eller hur man kompenserar för nedsatt förmåga. Flera särskilda undervisningsgrupper eller skolor har inte heller specialpedagoger eller speciallärare inom enheten vilket är förvånansvärt eftersom det är en garant för att barnen verkligen kan få det stöd de behöver inom ramen för undervisning i den nya segregerade gruppen. Många barn har missat stora delar av sin skolgång i en exkluderad eller integrerad miljö och kan behöva mycket stöd för att komma igen. En del kan behöva större utmaningar eftersom utvecklingen är ojämn, ett barn kan vara långt framme intellektuellt medan det emotionella inte är åldersadekvat. Det räcker inte att differentiera eleverna, lärmiljön måste differentieras ändå.

Många föräldrar jublar förstås över att barnet äntligen går i skolan och har hittat en plats. Andra föräldrar jublar först och övergår till att bli mer tveksamma när de märker att barnet förstärker symptom eller inte utvecklas och får de utmaningar som behövs, både socialt och kognitivt. Dessa föräldrar och dessa barn måste också tas på allvar. Finns det plats för dem i debatten eller sorteras de bort?

Tilllbaka till ordet inkludering. En skola som endast tar emot barn med en viss diagnos eller en särskild undervisningsgrupp som hanterar en viss sorts barn kan aldrig kallas för inkludering. Många av dem gör det ändå och kanske har man tolkat ordet så att inkludering betyder att barnen mår bra och känner sig hemma? Salamancadeklarationen (1994) som var startskottet för inkluderingsarbetet internationellt definierar inkludering så här:

Schools should accommodate all children regardless of their

physical , intellectual, social , emotional , linguistic or other

conditions. This should include disabled and gifted children ,

street and working children , children from remote or nomadic

populations , children from linguistic, ethnic or cultural minorities

and children from other disadvantaged or marginalized

areas or groups.

(se också till exempel CSIE, what is inclusion?)

Inkludering är principen, förhållningssättet och kulturen. För att inkludering ska kunna bli verklighet krävs en differentiering av lärmiljön snarare än en differentiering av elever. Differentiering av lärmiljön leder till inkludering. Differentiering av elever leder till exkludering, integrering eller segregering. Om din skola ägnar sig åt nivågruppering, systematisk placering av elever i olika små grupper utifrån diagnoser eller andra etiketter så kan skolan inte bli inkluderande. Då är kulturen att differentiera elever. Om du gör en planering för normaleleven och lägger till extra planeringar för andra elever så differentierar du elever. Om de flesta får en typ av läxa och någon får en annan sorts läxa så differentierar du elever. Om uppgifter öppnar upp för flera sätt att arbeta och flera sätt att visa kunskap så differentierar du lärmiljön.

Jamen, de barn som far illa, tänker du kanske? Det är skolans uppdrag att se till att de inte far illa. Vi i skolan kan däremot aldrig lova eller garantera att barnen alltid är glada och lyckliga och har lust att gå dit och lära sig. Men vi kan lova att alltid undersöka på vilket sätt lärmiljön (undervisning, läxor, schema, matsal, salar, placering i rummet, böcker, material…) kan differentieras utifrån behov om faktorer i lärmiljön visar sig hindra lärande. Men om det inte går då? Jag tänker på pyramiden som återfinns bla i Psynks slutrapport som illustrerar vanliga förebyggande elevhälsofrämjande insatser, de som kan behöva extra insatser och de på toppen som innebär stora utmaningar. Vårt uppdrag är att se till att toppen är så liten som möjligt. Idag är relationen mellan mittendelen och toppen inte rimlig. Toppen kan innebära att segregera delvis en viss tid eller vissa tider om ingenting annat fungerar eller om det behövs för att kunna utreda lärmiljön ännu mer. I samma stund som barnet kommer till den segregerade enheten ska i så fall arbetet med att föra tillbaka barnet börja. Det allvarligaste med segregerade enheter som är helt fristående från andra ordinarie skolformer är att detta arbete aldrig kan ske. Barnet är placerat i utanförskap även om det upplevs som något annat av de föräldrar och de barn som har upplevt utanförskap i ordinarie skola. Man har sänkt förväntningarna på både skola och barn och nöjer sig med det.

Skärmklipp 2015-08-24 09.44.45

Att hävda att det är bra att differentiera elever ligger lite för nära rasbiologi för att jag ska stå ut med att lyssna på det örat. När jag var liten ansågs det oerhört provocerande att svarta och vita barn skulle kunna gå i samma skola i många delar av världen, särskilt i segregeringens USA. Innan dess var man tveksam till att flickor kunde gå i samma klasser som pojkar eftersom de inte ansågs klara det, eller att olika samhällsklasser skulle klara av att lära tillsammans. När jag var liten var det också legio att barn som föddes med Downs syndrom sattes in på hem, det var en kollektiv sanning att de skulle bli en börda för familjen och de skulle inte klara av livet utanför en institution. Idag skulle väl få komma på tanken att ge upp sitt barn på grund av detta syndrom och vi kan se stora förändringar när det gäller synsättet kring dessa barns utvecklingspotential. Vilka barn kommer vi att prata om i framtiden på samma sätt? Om vilka kommer vi att säga: “tänk att vi segregerade dessa barn ända in på 2000-talet!”?

19 comments on “Vem är emot inkludering?

  1. mattias73
    24 augusti, 2015

    Har någon utrett hur ”inclusion” fungerar i Kanada? Det lilla jag har hört om det är att det är något som fungerar sååå bra. Där är det fullständig inkludering om jag förstår det rätt.

    Svenska skolan borde titta på exempel som fungerar bra.

    • specialpedagogen
      24 augusti, 2015

      Så tänker jag också, det finns goda exempel här i Sverige också. Nossebro brukar framhållas tex. Vi kan inte avfärda något vi inte har prövat.

  2. mattias73
    24 augusti, 2015

    Glömde fylla i bocken om mail…

  3. Jonna (@Jonna_A)
    24 augusti, 2015

    Intressant. Jag har en fråga som jag tänker på ofta som handlar om just differentierade lärmiljöer: För elever med sensorisk hyperkänslighet rörande t ex ljud- och synintryck så kan skolan bli oerhört plågsam. Hur kan man differentiera lärmiljön så att den funkar för dessa elever? Att behöva gå med hörselkåpor på och keps över ögonen hela skoldagen är inte särskilt optimalt för delaktigheten. Den enda lösningen jag har sett hittills är att eleverna placeras i separat rum och det är ju inte särskilt inkluderande.

    • specialpedagogen
      24 augusti, 2015

      Min erfarenhet är att elever inte är något i alla situationer utan att ljud- eller ljuskänslighet blir extra påfrestande i vissa situationer. Vi måste alltid undersöka vilka dessa situationer är. Är det en viss tid på dagen? Vissa salar? Många elever upplever en del salar som mer stressande. De är inte heller en homogen grupp utan har förmodligen olika grad av känslighet. Att minimera ljud är ganska lätt, med mattor eller tennisbollar på stolar och med gemensamma regler kring var man får prata och var man inte får prata. Om det inte hjälper kan man lägga till hörsnäckor med naturljud eller brus som hjälper till med fokus. Ljuskänslighet är svårare eftersom belysningen ofta är enhetlig i skolan men även här måste man undersöka tillsammans med eleverna vilka salar som är värst och om man kan ändra ljuset på något sätt. Finns en synnedsättning kanske starkt ljus är viktigt medan det för någon annan är viktigt med mer dämpat ljus. Då kan man ha olika zoner i rummet med olika ljussättning. Men som sagt, min erfarenhet är att ljuskänsligheten hänger ihop med andra affekthöjande situationer, till exempel matrast eller vissa ämnen eller konstellationer. Om de placeras i separat rum utifrån ljuskänslighet måste de ju ha samma typ av ljuskänslighet i gruppen och det är inte troligt. Mer troligt är att man har kommit på att det är gemensam nämnare som innebär en enkel lösning. Keps däremot är väl ofta bra och kanske kan man diskutera med eleven när den behövs mest? Kapuschong tycker jag också är en bra strategi men även här behöver man resonera om när den ska användas och när man kan träna på att inte använda den. Nyckelorden är väl träning och kompensering och att tro på att alla kan utvecklas. Hur ska de annars klara att gå och handla eller vistas på gym eller i simhall? Undersök förresten det, finns det miljöer där det är möjligt att vistas trots hög ljudnivå och starkt ljus? Jag stöter ofta på det fenomenet, att det går bra ibland men i skolan är det tvärstopp. Vad beror det på?

      • Jonna (@Jonna_A)
        24 augusti, 2015

        Tack för svaret och de konkreta tipsen! Jag undrar vad du menar med meningen ”Nyckelorden är väl träning och kompensering och att tro på att alla kan utvecklas. Hur ska de annars klara att gå och handla eller vistas på gym eller i simhall?”? Menar du att det finns väletablerade metoder för att minska sensorisk över- eller underkänslighet? Det finns många aspekter av sensorisk bearbetning och perception vid NPF där det ibland inte är helt enkelt att peka ut på vilket sätt en hyperkänslig person blir överstimulerad, så är det för mig. Känsligheten ökar delvis vid affekt men i mycket större utsträckning styrs den av den totala belastningen. Om jag t ex har varit i en intrycksintensiv miljö eller träffat många människor på förmiddagen så ökar känsligheten markant under eftermiddagen och dagen efter. Blir det mer än vad jag hinner processa till kvällen så kan det lätt dra igång en ond cirkel där för mycket intryck är obearbetade till natten, jag kan då inte sova och den onda cirkeln är igång. Vissa av oss som är sensoriskt känsliga har en s k fördröjd bearbetning där vi tar in enorma mängder intryck men bearbetningen fördröjs och då är det helt avgörande att det finns utrymme för att bearbeta för att vi ska undvika nedsläckning av sensoriska kanaler. Om vi som funkar så här ska kunna ha en plats i den ordinarie skolan är det helt avgörande att det görs stora förändringar av både miljön och upplägget och då behövs det mycket mer kunskap i skolan om perception och sensorisk bearbetning. T ex tror jag att arbetsterapeuter behöver bli en självklar del av skolan.

  4. Susanne
    24 augusti, 2015

    Vilket bra inlägg! TAck för det.

  5. Emelie
    24 augusti, 2015

    Apropå ”Nyckelorden är väl träning och kompensering och tro på att alla kan utvecklas.”, har du läst denna artikel:

    http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Nya-ron/2015/07/Sensorisk-hyperkanslighet-vid-autism-under-luppen/?id=25156

    • specialpedagogen
      24 augusti, 2015

      Tack för tips! Ska genast läsa!

    • specialpedagogen
      24 augusti, 2015

      Intressant att utvecklingen går mot att undersöka hjärnan med MR. Kanske blir det ett sätt att dignosticera inom snar framtid? Artikeln visar hur svårt det är att diagnosticera. Sensorisk känslighet höjer såklart affektnivån och hindrar inlärning. Det ställer krav på hur dessa personer kan inkluderas och känna delaktighet i både skolan och samhället. Precis som jag svarade förut idag gäller att man har koll på mängden affekthöjande stimuli eller faktorer eftersom de förstärker varandra.

  6. Bente Danielsson
    24 augusti, 2015

    Var det inte vi som diskuterade detta utifrån artikeln i läkartidningen på Ifous sida? men du kanske hade glömt innehållet? Hyperkänslighet kan inte tränas bort slår artikeln fast; tvärtom den blir större om man utsätts för stimuli. Och det är 70% av personerna med autism som har den. Om du jobbar på gymnasiet är det troligt att du möter väldigt få elever med hyperkänslighet. Det är inte många av dem som orkar hålla i så långt som upp i gymnasiet, så det kanske förklarar din erfarenhets/referensvärld. Jag säger som jag gjorde då i tråden på Ifous sida: för många av våra barn är enda möjligheten till full inkludering att skolorna utformas som resursskolor och att normalutvecklade elever inkluderas i dem tillsammans med våra hyperkänsliga barn.

    • specialpedagogen
      26 augusti, 2015

      Som jag skrev i mitt blogginlägg är vårt uppdrag att se till att toppen på pyramiden är så liten som möjligt. Idag är det alltför många som anses i behov av särskilt stöd och det urholkar stödet till de som verkligen behöver insatser som absolut inte går att ordna inom ramen för ordinarie undervisning. Jag diskuterar inkludering som princip och differentiering som metod för att inkludera. Däremot är det omöjligt för mig att generellt tala om grupper av elever som tex har olika diagnoser som du refererar till eftersom de behöver ses som individer även med den diagnos de har fått. Jag pläderar alltså inte för att tvinga eller utsätta någon för något som de far illa av, däremot tror jag att vi ofta är snabba med att hitta lösningar som ska passa kategorier istället för att först skapa en inkluderande lärmiljö och sedan kunna tillräckligt för att kunna utreda behoven på allvar. Jag håller delvis med dig om att skolan bör anpassas så som det ser ut i resursskolor men jag har sett alltför mycket av icke-anpassade miljöer även i dem för att kunna säga att det är modellen. Jag tror vi måste tänka nytt organisatorisk, kulturellt, pedagogiskt. Det är för övrigt ett mycket effektivt sätt att exkludera när man påstår att någon inte har kompetens eller erfarenhet eller när man lägger ord i någon annans mun. Det betackar jag mig för. Jag välkomnar dina och andras inlägg men vi behöver jobba tillsammans kring detta. Inte utse fiender eller belacka i grupp. Det är ju det som många av dessa barn har fått utstå och då ska väl vi stå över den sortens exkludering som vuxna?

  7. autismasperger
    25 augusti, 2015

    På frågan i rubriken svarar jag att jag är emot inkludering. OM det endast görs på skolans villkor eller om det blir inkludering för inkluderingens skull. Jag håller
    såklart med om formuleringen:

    ”Inkludering är principen, förhållningssättet och kulturen. För att inkludering ska kunna bli verklighet krävs en differentiering av lärmiljön snarare än en differentiering av elever. Differentiering av lärmiljön leder till inkludering.”
    Men skolan måste i det arbetet ständigt utgå från barnets individuella förutsättningar och behov. Har exempelvis ett barn med autism en reell möjlighet att delta i skolans verksamhet och olika lärmiljöer? Inte sällan betyder det helklass på omkring 30 elever, stimmig matsal och många förändringar under skoldagen vilket skapar brister i den för barnet med autism så viktiga förutsägbarheten.
    Att skapa en inkluderande skolan måste vara en skola där det finns plats för alla elever oavsett deras olikheter, där alla elever är delaktiga, där verksamheten anpassas till att fungera för individen.

    Mer om inkludering för elever med autism skriver jag om på länken: https://autismasperger.wordpress.com/2012/05/28/skolan-ska-anpassas-efter-eleverna-inte-tvartom/

    Jag tipsar också om Autism- och Aspergerförbundets nya övningsmaterial vars syfte är att skapa bättre förutsättningar för verklig inkludering. I praktiken ska elever utan autism kunna göra övningar för att bättre kunna förstå hur klasskompisar kan uppleva saker annorlunda. http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=192514

    Nicklas Mårtensson
    Förbundssekreterare
    Autism- och Aspergerförbundet

    • specialpedagogen
      26 augusti, 2015

      Tack för länken! Jag uppskattar att du delar den och dina tankar! Det är ju viktigt att vi inkluderar varandra också i diskussionen om detta viktiga. Som jag skriver i mitt blogginlägg är min uppgift och skolans utifrån skollag och läroplan och det salutogena förhållningssätt vi ska arbeta med som grund, att se till att den översta delen av pyramiden är så liten som möjligt. Det är när den blir för stor som resurserna tryter för dem som verkligen behöver extraordinära insatser som inte kan ordnas inom ramen för ordinarie undervisning. Inkludering är inte fienden, inte jag heller även om det känns som som jag görs till en (inte av dig, det upplever jag inte!) medan jag tycker att fienden är okunskap om hur hjärnan fungerar, okunskap och rädsla vad gäller att differentiera med ämnesplanen som grund, okunskap om hur vi utreder behoven så att vi inte faller in i att se organisatoriska lösningar som behov. Det är en stor fara med det. Jag har jobbat så pass länge med barn och unga som har diagnoser inom AST att jag vet att alla inte har uppskattat eller uppskattar de lösningar som vuxna ser som behov. Jag ser också behov att jobba mer tillsammans med tex er och vårdinstanser. Skolan får alltför ofta förmedlat lösningar som inte är möjliga att omsätta till pedagogisk verksamhet. Det skapar en klyfta som inte behöver finnas där. Tillsammans är ju bättre!

  8. Beatrice Aspenlind
    2 oktober, 2015

    Tack för det du skriver. Jag är mamma som kämpar för min sons inkludering. Önskar att personalen i min sons skola är öppna för detta.

    • specialpedagogen
      2 oktober, 2015

      Kämpa på! Det är våra barn det gäller. Min upplevelse är att de flesta nu är öppna för det men det behövs lite stadga kring hur man får till det i stunden och inte bara i diskussionen. Jag lovar att göra mitt bästa för att kämpa också! Trevlig helg!

  9. Pingback: Vem är emot inkludering? - TeachTalk

  10. Pingback: Varför måste offentliga miljöer vara intrycksintensiva? | Patientperspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 augusti, 2015 by in Inkludering, Skoldebatt and tagged , , , , .
Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: