Vem är emot inkludering?

Höstterminen är igång och många skolor har påbörjat ett mer tydligt arbete med inkludering som förhållningssätt. Ordet inkludering väcker tankar och känslor och kanske obehagliga minnen av hemska erfarenheter i skolan. En del säger öppet att inkludering är något ont och dåligt. En del går så långt som att säga att de som företräder inkludering är onda och vill illa.

Den här bilden åskådliggör skillnaden mellan inkludering och de situationer som kan uppstå när man gör skillnad mellan elever eller när man inte tillräckligt tar hänsyn till den variation som finns i alla grupper:

Kanske är det så att när man säger att man är emot inkludering så beror det på dåliga erfarenheter när det gäller integrering? Kanske har man kallat integrering för inkludering och nöjt sig med att placera en grupp på ett sätt som har liknat inkludering men utan att förankra kulturen och metoderna tillräckligt. Kanske har man inte haft någon inkluderande tanke alls utan låtit exkludering vara normen. Separering blir då ofta den quick fix som behövs för att stävja den stress och det obehag som kan uppstå när man är exkluderad inom eller utanför gruppen. Många vittnar om hur elever äntligen funnit en plats i en segregerad tillvaro.

Kan vi inte nöja oss med det då? Är det inte en bra lösning om det nu faktiskt innebär att många finner en reträttplats i en segregerad skolform? Forskning visar tydligt att det inte alltid är det bästa långsiktigt. Det finns stora risker för både individen och för samhället i stort. (Se tex Skolinspektionens rapport Särskilt stöd i enskild undervisning och särskilda undervisningsgrupper). Många av oss som har jobbat i särskilda undervisningsgrupper vittnar också om hur elever präglar varandra och förstärker beteenden som behöver utvecklas eller kompenseras med mer konstruktiva strategier än att flytta ut eleverna. (Se också tex Fredrik Ahléns bok Hellre små steg än stora kliv) Att sätta alla som upplever svårigheter med det sociala samspelet i en egen grupp är inte nödvändigtvis bra för att utveckla den förmågan. Vi som har varit med och utvärderat sådana grupper kan också vittna om att pedagogiken sällan är anpassad, man har så att säga nöjt sig med att anpassa gruppstorlek och antalet vuxna. I undervisningen finns inga särskilda tankar kring hur man bäst utvecklar dessa barns förmågor eller hur man kompenserar för nedsatt förmåga. Flera särskilda undervisningsgrupper eller skolor har inte heller specialpedagoger eller speciallärare inom enheten vilket är förvånansvärt eftersom det är en garant för att barnen verkligen kan få det stöd de behöver inom ramen för undervisning i den nya segregerade gruppen. Många barn har missat stora delar av sin skolgång i en exkluderad eller integrerad miljö och kan behöva mycket stöd för att komma igen. En del kan behöva större utmaningar eftersom utvecklingen är ojämn, ett barn kan vara långt framme intellektuellt medan det emotionella inte är åldersadekvat. Det räcker inte att differentiera eleverna, lärmiljön måste differentieras ändå.

Många föräldrar jublar förstås över att barnet äntligen går i skolan och har hittat en plats. Andra föräldrar jublar först och övergår till att bli mer tveksamma när de märker att barnet förstärker symptom eller inte utvecklas och får de utmaningar som behövs, både socialt och kognitivt. Dessa föräldrar och dessa barn måste också tas på allvar. Finns det plats för dem i debatten eller sorteras de bort?

Tilllbaka till ordet inkludering. En skola som endast tar emot barn med en viss diagnos eller en särskild undervisningsgrupp som hanterar en viss sorts barn kan aldrig kallas för inkludering. Många av dem gör det ändå och kanske har man tolkat ordet så att inkludering betyder att barnen mår bra och känner sig hemma? Salamancadeklarationen (1994) som var startskottet för inkluderingsarbetet internationellt definierar inkludering så här:

Schools should accommodate all children regardless of their

physical , intellectual, social , emotional , linguistic or other

conditions. This should include disabled and gifted children ,

street and working children , children from remote or nomadic

populations , children from linguistic, ethnic or cultural minorities

and children from other disadvantaged or marginalized

areas or groups.

(se också till exempel CSIE, what is inclusion?)

Inkludering är principen, förhållningssättet och kulturen. För att inkludering ska kunna bli verklighet krävs en differentiering av lärmiljön snarare än en differentiering av elever. Differentiering av lärmiljön leder till inkludering. Differentiering av elever leder till exkludering, integrering eller segregering. Om din skola ägnar sig åt nivågruppering, systematisk placering av elever i olika små grupper utifrån diagnoser eller andra etiketter så kan skolan inte bli inkluderande. Då är kulturen att differentiera elever. Om du gör en planering för normaleleven och lägger till extra planeringar för andra elever så differentierar du elever. Om de flesta får en typ av läxa och någon får en annan sorts läxa så differentierar du elever. Om uppgifter öppnar upp för flera sätt att arbeta och flera sätt att visa kunskap så differentierar du lärmiljön.

Jamen, de barn som far illa, tänker du kanske? Det är skolans uppdrag att se till att de inte far illa. Vi i skolan kan däremot aldrig lova eller garantera att barnen alltid är glada och lyckliga och har lust att gå dit och lära sig. Men vi kan lova att alltid undersöka på vilket sätt lärmiljön (undervisning, läxor, schema, matsal, salar, placering i rummet, böcker, material…) kan differentieras utifrån behov om faktorer i lärmiljön visar sig hindra lärande. Men om det inte går då? Jag tänker på pyramiden som återfinns bla i Psynks slutrapport som illustrerar vanliga förebyggande elevhälsofrämjande insatser, de som kan behöva extra insatser och de på toppen som innebär stora utmaningar. Vårt uppdrag är att se till att toppen är så liten som möjligt. Idag är relationen mellan mittendelen och toppen inte rimlig. Toppen kan innebära att segregera delvis en viss tid eller vissa tider om ingenting annat fungerar eller om det behövs för att kunna utreda lärmiljön ännu mer. I samma stund som barnet kommer till den segregerade enheten ska i så fall arbetet med att föra tillbaka barnet börja. Det allvarligaste med segregerade enheter som är helt fristående från andra ordinarie skolformer är att detta arbete aldrig kan ske. Barnet är placerat i utanförskap även om det upplevs som något annat av de föräldrar och de barn som har upplevt utanförskap i ordinarie skola. Man har sänkt förväntningarna på både skola och barn och nöjer sig med det.

Att hävda att det är bra att differentiera elever ligger lite för nära rasbiologi för att jag ska stå ut med att lyssna på det örat. När jag var liten ansågs det oerhört provocerande att svarta och vita barn skulle kunna gå i samma skola i många delar av världen, särskilt i segregeringens USA. Innan dess var man tveksam till att flickor kunde gå i samma klasser som pojkar eftersom de inte ansågs klara det, eller att olika samhällsklasser skulle klara av att lära tillsammans. När jag var liten var det också legio att barn som föddes med Downs syndrom sattes in på hem, det var en kollektiv sanning att de skulle bli en börda för familjen och de skulle inte klara av livet utanför en institution. Idag skulle väl få komma på tanken att ge upp sitt barn på grund av detta syndrom och vi kan se stora förändringar när det gäller synsättet kring dessa barns utvecklingspotential. Vilka barn kommer vi att prata om i framtiden på samma sätt? Om vilka kommer vi att säga: “tänk att vi segregerade dessa barn ända in på 2000-talet!”?