John Hatties TED-talk igår: ”Why are so many of our teachers and schools so successful?”

Jag hade nöjet att tillbringa lördagen i Norrköping för att ta del av bland andra John Hatties föredrag. Först vill jag ge en eloge till gänget som står bakom alla TEDx-events i Norrköping, välordnat och vilken grej att få dig John Hattie himself!

Vad sa då Hattie? Hans föredrag hade rubriken: “Why are so many of our teachers and schools so successful?”. En frisk fläkt i en tid då skolan mest granskas utifrån ett felsökarperspektiv. Faktum är att skolor och lärare lyckas i stor utsträckning menar Hattie. Det är i själva verket svårt att misslyckas med sitt uppdrag i skolan. Väldigt få saker ger negativ effekt på elevers lärande enligt Hatties studier. Här finns, tror jag, en nyckel till lärares i många avseenden låga status. Till skillnad från många andra yrken som kräver hög utbildning är lägstanivån på kraven på lärare väldigt låg. Som Hattie påpekade borde vi inte nöja oss med lärargärningar som är helt ok. Vi borde ine nöja oss heller med undervisning som ger ganska bra effekt. Vi borde fokusera helt på undervisning som bevisat ger effektstorlekar på över 0.40.

Vad är det för något som ger effektstorlekar på över 0.40 då? Hattie passade på att slå hål på många myter som att det gör skillnad om det är många elever med invandrarbakgrund eller som kommer från fattiga förhållanden. Politiska åtgärder som mindre klasser, karriärtjänster eller bonuslöner ger mycket små effektvinster. Det innebär ju, tänker jag, att politikerna kan lova ganska mycket som slår populistiskt utan att behöva bekymra sig över negativa effekter för de är försumbara. Precis som lärare inte behöver bekymra sig över det eftersom det mesta hjälper men i liten utsträckning. Jag förvånas över att jag inte har hört någon politiker nämna Hatties forskning ännu men det kommer kanske. Eller inte vid närmare eftertanke eftersom hans studier slår hål på deras förslag oavsett varifrån de kommer. Det kanske också är riskabelt för politiker att följa Hatties råd och börja prata om vad som faktiskt händer i klassrummen och lägga sig i där.

Tillbaka till de framgångsrika lärarna och skolorna. Om vi nu istället tar 0.40 som utgångspunkt för förväntningar på undervisningen, vad ska man då ta fasta på och jobba för? Här är några förslag från Hattie:

• Lärare som tillsammans utvärderar effekten av den egna undervisningen når 0.93 i effektstorlek. Att på allvar jobba tillsammans för att prestigelöst titta på och diskutera hur det man gör utvecklar eleverna är det allra viktigaste och är helt oberoende av elevtyper, elevunderlag, ekonomiska och materiella resurser.

• Att visa eleverna vad man förväntar sig, utarbeta framgångskriterier för arbetet och sedan vägleda eleverna i rätt riktning ger en effektstorlek på 0.77. (Formativ bedömning helt enkelt, min anm).

• Misslyckanden och fel välkomnas som en naturlig del av lärandet och möjligheter att utvecklas. Lärare som lyckas skapa ett klimat där detta är förhållningssättet når en effektstorlek på 0.72.

• Prov och utvärderingar används som ett sätt att ge återkoppling till läraren om hur undervisningen fungerar och inte som ett sätt att samla betygsunderlag. Då kan man nå effektstorlek 0.72.

• Att hamna rätt i proportionerna mellan ytlig kunskap och djup kunskap ger en effektstorlek på 0.71. (Kanske kan Blooms taxonomi hjälpa både lärare och elever att träna på det tänker jag?)

• Att inte veta eller kunna något ska ses som en möjlighet så att eleven triggas att hamna i den proximala utvecklingszonen. Lyckas man med det når man effektstorlek 0.60. Det här är svårt tycker jag men bedömningsmallar och utarbetade förväntningar är en god start. Man behöver inte nöja sig med det som står i mallen, det är viktigt att också gå utöver den och inte nöja sig.

Hattie avrundade med att understryka vikten av tillit som en grund för att acceptera försök och se misslyckanden som möjligheter. Att misslyckas är ju ett sätt att träna strategier för att lyckas bättre nästa gång. Här vill jag slå ett slag för att ta de berömda betygsmatriserna med lite salt. Om vi hela tiden noterar prestationer i en matris som ska utgöra bevisföring i betygsättningen, hur kan vi då se till att samtidigt uppmuntra misslyckanden? Som jag skriver i min bok är det alltför många elever som upplever att misslyckanden läggs i “inte-A-kolumnen” i matrisen. Jag avslutar med ett citat av John Hattie: “Not everybody is excellent from day one”.