specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Likvärdig utbildning eller speciella yrken för speciella elever? Inkludering i det kollegiala lärandet.

Tänk dig att du är lärare i svenska. Eller samhällskunskap. Kanske är historia ditt valda ämne som du har utbildat dig i. Du har valt ämnet utifrån en övertygelse om att det är viktigt, att det har betydelse att kunna ämnet och du vill verka för att ämnets betydelse sprids och att undervisningen i ämnet utvecklas utifrån aktuell forskning och aktuella frågeställningar i samhället.

Tänk dig nu att en kollega som inte har läst ämnet blir förstelärare i detta ämne, får 5000:- mer i månaden än du och får vara den som verkar för att ämnet sprids och fördjupas på skolan. Själv får du veta att du ska ta hand om elever som har svårt för ämnet och du får en strid ström med elever som ska lära sig historia ensam med dig vid några tillfällen varje månad. Dessutom ska du lära eleverna svenska och fysik, det kan du ju lika gärna göra när du ändå träffar dem på tu man hand.

Hur skulle du uppleva den situationen?

Jag träffar allt fler specialpedagoger som befinner sig i situationen jag beskriver ovan. De har en lärarexamen och har läst in ytterligare 90 poäng pedagogik (ofta samtidigt som de jobbar) med inriktning på vad som gör undervisningen mer tillgänglig och hur man kan förstå orsaker till utmaningar på individ-, grupp- och skolnivå och hur man kan möta behoven. Men så snart de ska börja arbeta och tillämpa det de lärt sig hamnar de i läxstugor, får vakta omprov eller får ha samtal med elever som lärare anser har tappat motivationen eller är svårlärda. Exkludering är inte bara något som elever är med om.

Specialpedagoger får inte tillgång till lärarlönelyft eftersom de inte anses undervisa när de sitter med enskilda elever och de får oftast inte söka försteläraruppdrag. Ett och ett halvt års fördjupad utbildning i tillgänglig undervisning, analys av utmaningar och förmåga att kollegialt resonera sig till möjliga lösningar inom ramen för ordinarie undervisning utmynnar i ett eget rum där de träffar enstaka elever men inte sina lärarkollegor. De upphör i värsta fall att vara en del den ordinarie undervisningen och kollegiet på skolan. En kollega utan specialpedagogisk utbildning kan på så sätt få ett försteläraruppdrag i specialpedagogik med lönelyft och mandat att utföra de arbetsuppgifter som examensordningen stipulerar efter genomgången specialpedagogisk utbildning. För mig är det en gåta hur detta är möjligt. Observera att jag skiljer mellan sak och person, det är principen om utbildning och förutsättningar att göra sitt jobb som jag funderar över.

En möjlig förklaring till gåtan finner jag i Kerstin Göranssons mfl studie Speciella yrken. I den undersöks hur specialpedagoger och speciallärare vill jobba och vad som sedan händer när de kommer ut i verksamheten. Majoriteten vill arbeta med det som utbildningen enligt examensordningen ska leda till men får inte förutsättningar för att göra det. Det finns inget formellt mandat när det gäller yrket, mer än just examensordningen, förklarar studiens författare. Därmed är specialpedagoger och speciallärare hänvisade till de informella mandat som finns ute på skolorna. Ibland finns ett samlat sådant mandat från rektor och ibland måste specialpedagogen förhålla sig till olika informella mandat från varje enskild kollega. Det vanligaste är ett informellt mandat för att ta hand om de elever som lärare anser är i behov av särskilt stöd. Om det informella mandatet skiljer sig markant från det mandat som specialpedagogen uppfattar sig ha genom sin utbildning så uppstår förstås konflikter. En stark specialpedagog tar konflikten och söker i sitt arbete reda ut de missuppfattningar som ligger bakom. En specialpedagog som utmanar dessa föreställningar riskerar att bli en väldigt ensam specialpedagog. Vissa klarar det och får ett allt större mandat från rektor  takt med att förståelsen ökar och missuppfattningarna minskar, andra fogar sig i de informella mandat som bygger på missuppfattningar om vad specialpedagogik är.

Den vanligaste missuppfattningen och därför det vanligaste informella mandatet innebär att elever skickas till specialpedagogen som ska ta emot dem på egen hand. Man har på förhand bestämt sig för att felet ligger hos eleven och det främjande och förebyggande arbetet finns inte på agendan. Undervisningen ändras inte och utvecklas inte eftersom åtgärden också är bestämd på förhand, nämligen enskild undervisning eller samtal med en icke ämnesbehörig pedagog. Lärarkollegiet delas upp i olika funktioner och det kollegiala lärandet utmanas inte från fler perspektiv än de som redan finns bland lärarna som inte har den fördjupade kunskapen om tillgänglig undervisning. Detta trots att lagen säger att extra anpassningar och särskilt stöd ska ges i första hand inom undervisningen (Kap 3 5§, 7§). Läroplanen anger vidare att det är läraren som ska ge särskilt stöd (Kap 2.1.). Jämför med att en IKT-pedagog ensam tar hand om elever som ska lära sig att använda datorer medan undervisningen, med eller utan digitala verktyg, fortgår vid sidan om. 

Specialpedagogen är inte expert i alla ämnen och kan inte bidra till en likvärdig utbildning om det ställs informella krav på att ta hand om elever i allsköns ämnen utanför ordinarie undervisning. Eller tänker vi att vissa elever inte behöver behöriga lärare? Tänker vi att lärare är utbildade för att undervisa dem som är enkla att undervisa medan andra är bättre lämpade att undervisa dem som är utmanande att lära? Tänker vi att dessa bättre lämpade inte behöver någon ämnesutbildning? Kanske tänker vi att ämnesutbildning inte är lika viktigt som läxhjälp? Eller hur tänker vi egentligen kring det här med likvärdighet? 

Hur skulle det fungera om specialpedagogen istället kallas tillgänglighetspedagog? Eller likvärdighetspedagog? Eller är det ordet pedagog som ställer till det? Att det är någon slags särskild pedagog riktad mot elever, inte riktat mot pedagogik och lärmiljön, hur undervisningen organiseras och hur kompetensen bland lärarna ser ut? När jag ombads förklara för en ingenjör vad en specialpedagog är utbildad till och gör (bör göra enligt examensordningen) så sade hon: ”Jaha, då förstår jag! I mitt jobb kallas den funktionen för kvalitetsutvecklare!”

Frågor för reflektion på skolnivå:

  1. Hur drar vi nytta av den specialpedagogiska kompetensen på skolan?
  2. Hur definierar vi specialpedagogik? Vilken grund har vi för definitionen? Vad har specialpedagogik med min undervisning att göra?
  3. Hur definierar vi likvärdighet? Hur organiserar vi för alla elevers likvärdiga utbildning?
  4. Hur utvecklar vi tillgängligheten i undervisningen? Vilka professionella perspektiv beaktar vi i det arbetet?
  5. Hur utmanar och utmanas vi i kollegiet utifrån olika perspektiv på lärande när vi ställs inför elever som vi uppfattar som svåra att undervisa?
  6. Vad skulle hända om man inte längre får skicka mejl om elever till elevhälsoteamet?
  7. Vad skulle hända om man inte längre får remittera elever till specialpedagog?

PS: På Wikipedia finns en sammanfattning av examensordningen och tankarna bakom den. Inte heller den är fullständig eftersom det inte finns något formellt mandat för specialpedagogen men det kan vara bra att utgå från i diskussioner om hur vi kan nyttja den specialpedagogiska kompetensen för en alltmer tillgänglig skola och likvärdig utbildning för alla elever:  

https://sv.wikipedia.org/wiki/Specialpedagog

Annonser

2 comments on “Likvärdig utbildning eller speciella yrken för speciella elever? Inkludering i det kollegiala lärandet.

  1. Annika Gejrot
    15 december, 2016

    Så bra beskrivet! Det informella mandatet styr för mycket specialpedagogens egentliga uppdrag (kvalitetsutvecklare vore en bättre och mer talande titel). Efter snart 10 års strävan att få jobba för det jag utbildat mig till -(vilket var en stor personlig kostnad och tidsinvestering)- börjar jag faktiskt ledsna. Var finns den rektor som förstår att vi är en viktig länk för att det ska ske en skolutveckling som gynnar eleven? ?

    • specialpedagogen
      18 december, 2016

      Tack! Inte ledsna! Det är fullt förståeligt men vi får jobba för att undanröja de där missuppfattningarna och kraven på snabba lösningar (som vi ju vet inte är hållbara i längden). Du behövs! Vi jobbar på tillsammans och vi hörs säkert igen! God jul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

En skola som läker och lär

skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: