specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Hemmasittare kräver formativ bedömning (och en annan etikett)

Det är 70-tal och jag har börjat i en ny skola. Jag går i fyran och skolan är stor, det är många elever ända upp till gymnasiet. Vi får en snäll fröken som man kan lita på. Mn bästa kompis är med men hon börjar leka med andra och rasterna blir svåra. Så blir fröken sjuk och vi får en vikarie. Han har skägg och är ironisk och skämtar ofta på ett sätt som jag inte förstår. Jag är van vid att synas och få uppskattning men nu blir jag mer och mer osynlig. Klasskamraterna flockas kring bästa kompisen och läraren är mest intresserad av sina skämt, han pratar aldrig med mig, med oss. Till slut blir det omöjligt att ta sig dit, till platsen där jag är som mest osynlig. Hemma behöver jag inte konfronteras med det. Vad är det för fel på H? På PBU sitter en kedjerökande lätt bakåtlutad psykolog och frågar om jag inte förstår att min mamma blir ledsen när jag gör så här. På skolan får jag träffa en snäll kurator som låter mig rita. Där syns jag och får uppskattning men det blir omöjligt att gå från kuratorns rum till klassrummet. Där finns ju allt det som inte känns bra. Så kommer fröken tillbaka äntligen. Då går jag också tillbaka.

Redan beskrivningen av problemet kring skolfrånvaro ställer till det. “Hemmasittare” indikerar att barnet aktivt väljer att sitta hemma. “Skolfobi” indikerar en diagnos, ett tillstånd hos eleven som föranleder behandling av individen. Den pedagogiska dimensionen uteblir från diskussionen, det vill säga orsaker i lärmiljön som spelar in. Istället är det medicinska, psykologiska, ekonomiska och politiska diskurser som styr hur vi talar om detta. Det i sin tur styr förstås hur vi väljer att tackla det faktum att så många som 14000 barn inte får den utbildning de har rätt till (Se Prestationsprinsens blogginlägg om rapporten “Visst svinn får man räkna med?”).

Vanliga orsaker till frånvaro – elevens eller skolans problem? 

Förutom mina egna erfarenheter har jag under två decennier mött många elever som inte går i skolan regelbundet. Här är de vanligaste orsakerna som elever uppger:

  • Ingen plats i klassen /Mobbing
  • Vill inte känna av misslyckanden – oro för att en dålig dag påverkar betyg och syn på eleven
  • Tråkigt på lektionerna
  • Kommer inte upp på morgnarna, pinsamt att komma senare än andra
  • Förstår inte vad som ska göras på lektionerna
  • Orkar inte, högen med restuppgifter bara växer

Att kalla lösningen på dessa problem skolk eller hemmasittande lägger effektivt  ansvaret på eleven själv och på andra professioner att hantera, bota rentav. Trots att det är uppenbart om man läser listan på orsaker att det är sådant som skolan kan påverka.

Vad händer om vi byter perspektiv och därmed ord för att beskriva problemet? Om vi börjar kalla det skolkompetensbehov? Etiketten kan läsas på två sätt. Både att eleven behöver utveckla kompetensen kring att gå i skolan och att skolan behöver utveckla kompetensen att organisera för och utveckla undervisningen i mer inkluderande riktning. Ett samarbete med kompetensutveckling i fokus.

new skills training

Den formativa bedömningen är central i arbetet med elever som inte kommer till skolan. Den formativa bedömningen går från individ till sammanhang och formar de aspekter som behöver formas för att eleven ska lyckas.

Lösningar för att komma tillrätta med orsaker till frånvaro

Skolans behov av kompetensutveckling i alla de ovanstående exemplen på orsaker till frånvaro kan sammanfattas i några punkter:

  • Stärkt ledarskap i klassrummet
  • Ökad bedömningssäkerhet så att inte allt bedöms utifrån kunskapskrav i parti och minut. Mer återkoppling och dokumentation av belägg för elevers kunskaper på plats i stunden.
  • Stärkt kunskap om organisation för olika typer av aktiviteter inom ramen för lektionen. Ökad kunskap om att använda elever som resurser för varandra.
  • Stärkt kompetens i kommunikation kring planeringar, återkoppling och instruktioner. Ökad kompetens i utnyttjandet av digitala verktyg för multimodala sätt att instruera och för elever att bearbeta och visa kunskap. Stärk det dialogiska klassrummet med hjälp av digitala verktyg.
  • Stärkt kompetens i förmågan att identifiera behov och hitta lösningar för att möta dessa behov. Att få sitta i eget rum är inget behov. Att få lyssna istället för att läsa en bok är inte heller ett behov. Det är lösningar för att möta behov som kan se olika ut.
  • Stärkt skolledarskap med mod att förnya och tänka annorlunda kring organisation och undervisning.

På så sätt stärks också elevens kompetensutveckling. Jag tänker att elever som inte riktigt mäktar med, som beter sig illa, som inte når målen också har behov av kompetensutveckling. Mitt jobb som specialpedagog är att identifiera, tillsammans med lärare och övriga funktioner i elevhälsan, vilka dessa kompetensutvecklingsbehov är i detalj.

Systematisk kontakt med elever som inte är på plats är avgörande. Ibland kan det behövas att läraren kontaktar eleven dagen innan för att förbereda mentalt och stämma av om något behöver tänkas igenom. En del lärare jag har mött blir oroliga för detta. “Är det vårt ansvar?” kan de fråga. “Vi måste hinna undervisa!” “Det där är något som någon annan funktion (läs specialpedagog eller kurator) får ta hand om!” Ibland har jag som specialpedagog fått ringa, messa eller chatta men det har varit bortkastad tid för eleven har ändå inte fått helt klart för sig vad som kommer att hända eftersom jag inte har gjort planeringen och eftersom jag inte känner klassen eller ämnet. Det som gör eleven orolig eller trött är ju kvar även om jag kontaktar och försöker etablera en relation. Dessutom finns en unik möjlighet för läraren och eleven i direktkontakt att följa upp hur planeringen verkar, om något behöver justeras. Formativ bedömning.

Supermentorer och särskilda hemmasittarklasser- varmt först, kallt sen

Jag hör och läser allt oftare att skolor borde ha särskilt anställda personer som tar hand om allt det som har med frånvaro att göra. Så att lärarna får ägna sig åt undervisning. Denna undervisning tycks helt frikopplad från de elever som ska lära sig genom undervisningen. Ju fler elever som inte tillägnar sig den undervisning som läraren har planerat desto större behov av särskilda personer som tar hand om dem. Man tycks tänka:

Allt fler elever har stor frånvaro. Vi måste därför ha fler personer som ägnar sig åt dessa elever.

Då har man redan bestämt sig för att det är eleven som är bärare av problemet. Den formativa bedömningen uteblir, den blir helt enkelt inte nödvändig i en skola där undervisningen inte anses ha med elevernas resultat och beteenden att göra. I värsta fall har man anställt specialpedagoger som har speciallektioner med dessa elever så att de är i skolan. Det kan tyckas lovvärt men ska specialpedagogerna utbilda i ämnen de inte har behörighet i? Ska deras kompetens (dubbla pedagogiska examina) utnyttjas till att ta hand om elever som egentligen bara vill passa in i klassen, förstå vad som händer och få lära sig på det sätt som passar dem? På vilket sätt blir deras undervisning, bedömning och betygsättning av deras kunskaper likvärdig och rättssäker? Ska en specialpedagog stå för all utbildning från fysik till religion? Här borde skolorna kunna hitta andra mindre lata lösningar. Ja, lat är ordet jag använder för åtgärder där eleven ses som ensam bärare av problem och specialpedagoger och speciallärare som lösningen på dessa individuellt burna problem. Lat för att det är en lösning som inte kräver att det viktigaste frågorna ställs.

Sammanfattning

För att verkligen komma åt det ökande problemet att många elever inte mäktar med att gå till skolan behöver vi:

  1. Byta etikett från hemmasittare till, till exempel, skolkompetensbehov. Det är ett ord som kan läsas både som något eleven behöver lära sig och som något skolan behöver lära sig. Elev och skola hamnar i behov av kompetensutveckling.
  2. Förstå vad formativ bedömning verkligen är och varför det är en framgångsfaktor. Använda detta förhållningssätt för att granska skolans verksamhet utifrån många perspektiv. Anamma ett icke-värderande synsätt på vad som behöver stärkas. Tänk: vad intressant! Hur ska vi göra nu då?
  3. Utnyttja specialpedagogers och speciallärares kompetens som bryggan mellan individ och grupp. Vi vet hur man kan organisera på andra sätt än one size fits all. Det är läraren som ska ge särskilt stöd enlig läroplanen. Logiskt eftersom läraren har den didaktiska kompetensen. Men gärna i samarbete med elevhälsan enligt lag. Specialpedagogems roll är att granska undervisning och lärmiljö. Om man stoppar in specarna i ett rum så finns ingen möjlghet att granska, bedöma formativt och därmed går skolan miste om värdefull kompetensutveckling. Lärarna bidrar utifrån ämnesdidaktiska perspektiv, ibland med särskild kunskap om läsning, matte, ikt mm. Specarna bidrar med kunskap om olika sorters behov, hur man identifierar dem och hur man organiserar för detta i gruppen. Specialpedagogik betyder inte “vid sidan om det vanliga”. Istället kan vi förstå det som en fördjupning av pedagogiken. Vi kan vara med på lektioner oavsett storlek och bidra på många sätt men vi kan inte ta över lektioner och låtsas kunna och betygsätta allt från fysik till svenska. Däremot kan vi stötta lärares utveckling av bedömningskompetens genom handledning och kunskaper om hur kunskap kan tas in, bearbetas och visas på många sätt.
  4. Byta ut punkten “elevärenden” på agendan vid arbtslagsmöten till förmån för: “undervisningens effekt på elever”. Självklart medverkar elevhälsan vid arbetslagsmöten för att ge sina perspektiv på vad kan behövas i undervisningen och om det kan vara läge för extra anpassningar eller särskilt stöd-utredning.
  5. Utveckla en samsyn om vikten av att läraren, den som eleven ska möta i undervisningen, är den som har kontakt med elever som inte kommer till skolan. Skapa en gemensam handlingsplan för att snabbt ingripa för att främja och förebygga. Alla åtgärdande insatser ska ses som misslyckanden att lära sig av. (Vad intressant! Vad ska vi göra nu då?)
  6. Kommunicera till elever och vårdnadshavare hur insatser på grupp- och skolnivå förväntas ha effekter på individnivå. Idag förväntar sig många enbart individuella insatser eftersom man kanske inte ser alternativ till dem. Behov av att känna trygghet i gruppen kan ju till exempel bara göras i gruppen.

Kort sagt:

Se behoven individuellt, orsakerna i ett sammanhang och lösningarna i detta sammanhang genom många kompetensers samverkan. Bedöm formativt för mesta möjliga skolutveckling och likvärdig utbildning för alla.

Läs gärna också:

Förbered för höstens bästa extra anpassningar

Främja närvaro och ansvar eller åtgärda frånvaro och brist på ansvar?

Bakom varje framgångsrik skola står ett starkt elevhälsoteam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: