specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Den misslyckade läraren behöver också synliggöras i det kollegiala lärandet

Jag läste någonstans att det numera är trendigt att visa upp bilder på sig själv som man verkligen ser ut och inte stylade varianter av sig själv, sina barn och sitt hem. Trendkänslig som jag är hoppar jag på denna utveckling. I skolvärlden kan vi också behöva en motpol till allt som har med duktighet att göra. De senaste åren har jag känt en allt större känsla av något, vet inte riktigt vad men positivt är det inte. Kanske är det samma känsla som när man öppnar instagram och ser alla välordnade hem och bakande glada familjer och man tänker: “wow, det där är ju nästan för bra för att vara sant! Är det så där bra hela tiden?” Eller? 

I klassrummet är sanningen den att om det är alltför mycket fokus på formen, metoder, superuppgifter och hur jag är som lärare så är risken stor att eleverna tappas bort. Den här bloggposten dedikeras mina mindre lyckade lärargärningar. Jag vill med detta fundera över vanliga situationer som uppstått, varför de uppstod, hur jag hanterade dem och lärde mig av dem.  Pinsamt, uselt och alldeles underbart för hade jag inte råkat ut för allt detta hade jag inte utvecklats som pedagog. Synd att det krävdes några borttappade elever, kränkta föräldrar och förargade kollegor. Synd att jag inte är perfekt. För det ska man ju vara?

bad teacher

Den mobbande läraren. Jag går direkt på det allra värsta. Det som sitter som en tagg i hjärtat fortfarande efter nästan 20 år. Den dagen jag deltog i mobbing mot en elev. Så här var det; en elev som hade ganska låg status i klassen höll föredrag. Hen hade laddat för detta föredrag och tyckte inte om situationen. Särskilt som det var på engelska. En annan elev, klassens clown, “skämtade” med den föredragande eleven under tiden. Alla skrattade. Jag med. Det var verkligen roligt! “Tänk vilken härlig stämning vi har i denna klass” tänkte jag. Min egen mysklass på Handelsprogrammet. Inte förrän efter en rätt sömnlös natt insåg jag det fruktansvärda. Även om det inte var mobbing med elakheter var det ändå ett sätt för clownen (en jättesnäll elev!) att få lite uppmärksamhet. På en lägre rankad klasskompis bekostnad. Som dessutom var nervös och hade förberett sig, vilket inte clownen brukade göra. Som till råga på allt fick se sin “egen myslärare” (min beskrivning) skratta med clownen och de andra i klassen. Hur hanterade jag detta? Jag tar upp skämskudden och berättar: jag bad att få prata med den föredragande eleven i enrum och sa: “jag hoppas att du inte tog illa upp!” Seriöst? Klart hen tog illa upp! Det var ju mitt jobb att se till att eleven kunde hålla sitt föredrag utan störande moment! Dåligt hanterat från första stund. Där tappade en elev självförtroendet och missade poängen med att förbereda sina uppgifter. Relationen var väl helt ok resten av vår tid tillsammans men jag hade själv ordnat så att jag halkade ner åtskilliga pinnhål i hens tillit till mig. Note to self: skratt är inte alltid mysigt. Var MYCKET noga med att observera om skratt sker på någons bekostnad. Ta tag i det OMEDELBART utan att passera mentor eller annat tjafs. Sker det hos mig är det jag som tar tag i det. Avbryt om det behövs. Jag är ledaren. Jag är ledaren. Jag är ledaren. Förebygg genom att noga se till att alla förstår att publiken är en del av ett framträdande. Använd checklista med kvalitetsindikatorer på ett bra föredrag och ett bra publikagerande under tiden. (Senare skulle jag börja med utställningar istället, då klassen går runt och tittar och lyssnar på varandras föredrag i ett mer fokuserat sammanhang)

uppfostrande

Den uppfostrande läraren. En av eleverna var ofta frånvarande och dök upp sporadiskt på mina lektioner. Jag byggde upp en allt större frustration. Faktiskt var jag förbannad. Komma här och komma sent och lite då och då när jag har jobbat livet ur mig och andra i klassen anstränger sig för att få det att fungera! En lektion kom hen sent igen. Jag sa till klassen att vänta och motade ut den sena eleven genom dörren och ställde mig för den för att ha en liten pratstund på tu man hand. Här skulle uppfostras och visas var skåpet ska stå. “Varför kommer du sent? Varför kommer du inte varje gång?” Eleven svarar: “För att jag tycker att det är meninglöst att gå på dina lektioner”. Jag hör bara “meningslöst DINA lektioner” och blir rasande. “Om du skulle komma varje gång skulle det förmodligen kännas mindre meninglöst! Nu får du ju inget sammanhang och det har verkligen inte med mina lektioner att göra!” Eleven går på min anmodan in i salen och sätter sig nedsjunken och trumpen på en stol utan att göra något vettigt under lektionen Det var ett straff riktat mot mig men den bistra sanningen är att jag klarade mig ju oavsett hur eleven presterade. I kollegierummet försökte jag få gehör för att jag hade rätt angående denna usla elev. “Ja, där är det stora problem i mitt ämne också” fick jag höra och det kändes så bra att få bekräftat att det var sannerligen inte mitt fel någonting. Problemet var att bekräftelsen och förståelsen från kollegorna inte hjälpte mig att komma vidare med eleven. Tvärtom. Etiketten satt där och jag tror att det till slut blev ett knappt godkänt betyg trots att eleven egentligen hade potential att nå högt i betygskalan. Under tiden satt eleven surmulen på sin plats, ibland, och jag lät mig påverkas negativt av detta vilket förmodligen smetade av sig på stämningen i gruppen. Note to self: Påstå inte så mycket, ställ frågor istället och bjud in eleven i en gemensam problemlösning. Använd denna mening systematiskt: Det betyder något för mig att det går bra för dig! Utvärdera undervisningen ofta med eleverna så att det synliggörs vad alla tycker. Kom överens med eleverna hur vi tillsammans ska få till en situation där alla lär sig och utvecklas. Lägg ner alla tankar på den perfekta uppgiften. Om inte eleverna tycker att det är kul är det inte det. Punkt. Uppfostran är inte att hytta med pekfingret och att ”säga till på skarpen”. Uppfostran är att bry sig om med ramar och kramar. Att uppfostra inför resten av klassen är så opedagogiskt att jag blir alldeles matt, gör aldrig om det!

cool teacher

Den coola läraren. Jag skulle vara lite hipp (ja, bara ordet avslöjar en hel del…) och refererade till en låt för att eleverna skulle lära sig do-omskrivning. Ingen hade hört talas om vare sig låten eller gruppen och det kunde lika gärna ha varit en referens till en medeltida obskyr pergamentskroll. Massor av tid gick åt till att förklara sammanhanget utan att det någonsin blev greppbart eller förståeligt för eleverna. Note to self: Jag är klassens ledare, inte deras kompis. Vi lyssnar inte alltid på samma musik. Vi kan mötas i musikens och filmens värld men bara utifrån frågor till DEM om DERAS intressen. Jag kan däremot be dem komma fram till bra minnestekniker med hjälp av musik-om de skapar kopplingarna själva så kommer de också ihåg dem bättre. Lägg fokus på minnestekniker i allmänhet, inte specifika one-size-fits-all tekniker utifrån mitt perspektiv som alla ska köpa.

oprah 

Den inspirerande läraren! Jag var helt uppfylld av alla roliga idéer jag hade om lektionsupplägg och uppgifter! Allt kunde kopplas till engelskan, minsta artikel eller nyhetsuppläsning eller film eller bok eller musik. Jäklar vilka intressanta upplägg! Det här blir fantastiskt och klassen kommer att älska det! I utvärderingen efter några månader kunde jag läsa: “Jätteintressanta upplägg och rätt kul uppgifter men var är uppföljningen?” eller “Det var kul att göra uppgiften men jag vet inte om jag gjorde rätt eller hur det gick”. Note to self: Det är inte själva uppgiften som är grejen utan vad eleverna ska förstå och kunna genom att träna på uppgiften. Det är inte att göra klart uppgiften som är grejen utan att återkoppla under tiden så att uppgiften blir ett medel, inte ett mål i sig. Fortsätt för guds skull med systematiska utvärderingar under kursens gång!

otydlig

Den otydliga läraren…Jag utvecklade mina utvärderingar så att jag skrev att jag ville ha respons på hur varje uppgift fungerade. Nu lade jag till syftet med uppgiften. “Vi gick igenom …..och skrev en text om….Syftet med det var att….” Eleverna undrade försynt: “Varför fick vi inte veta syftet innan, när vi skulle göra uppgiften?” Note to self: Tala alltid om syftet med alla uppgifter innan vi sätter igång. Se till att eleverna förstår. Var beredd att anpassa uppgiften om syftet inte stämmer för eleverna. Se till att syftet stämmer överens med kursmålen och betygskriterierna (94 års läroplan gällde då).  

Jaha, och när jag hade gjort mina note-to-self så levde de alla lyckliga? Knappast. Men det blev en utgångspunkt för pedagogiska reflektioner där jag utmanade mig själv. Det som är speciellt med skolan som arbetsplats är att ingen dag är den andra lik. Ingen klass är den andra lik, inget upplägg går att reprisera rakt av och förvänta sig samma resultat. Det får nog bli fler bloggposter där jag gör upp med mig själv och mina mindre lyckade gärningar. Tur ändå att jag alltid gjort utvärderingar under kursen med eleverna. Annars hade jag inte fått reda på allt det som behövde förbättras. Nästa vecka måste jag nog fundera över när jag var opedagogisk med (minst) en förälder och när jag gjorde mig impopulär bland kollegor. The truth is out there.

3 comments on “Den misslyckade läraren behöver också synliggöras i det kollegiala lärandet

  1. Pingback: Misslyckade pedagogiska insatser för kollegialt lärande (del 2) | specialpedagogen

  2. Sofia
    11 augusti, 2016

    Jätteintressant läsning om olika lärartyper. Jag känner igen mig starkt i en av dem, men jag tänker inte säga vilken, hihi (: Bra information att ha på arbetsplatsen för att identifiera sitt eget arbetssätt och kunna utvecklas för att komma till den typen av lärare man vill vara.

    • specialpedagogen
      12 augusti, 2016

      Skönt att veta att jag inte är ensam om mina personlighetsdrag och misslyckanden! Vi är ju trots allt helt vanliga människor…: )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: