specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Nyår 2026- en tillbakablick på skolans utveckling

Nu är det timmar kvar till år 2026 och för oss som är verksamma i skolans värld har det gångna decenniet inneburit en helomvändning och ett helt annat sätt att förbereda undervisning för våra elever.

Några saker som känns passé idag:

  • Att utreda barnen neuropsykiatriskt när vi är oroliga för dem.
  • Att tala om anpassningar och särskilt stöd.
  • Att lyssna på föreläsningar om hur undervisning ska bedrivas.
  • Att läromedel inte behövs när det finns autentiskt material på nätet.
  • Formativ bedömning som begrepp

 

De viktigaste lärdomarna under det gångna decenniet är:

  • Att skolor som lyckas är viktigare än att punktmarkera lärare som lyckas.
  • Att specialpedagogisk kompetenshöjning handlar om att öka förmågan att analysera orsak till svårigheter ur många perspektiv och förstå hur behoven ska mötas.
  • Att goda relationer är grunden för att lyckas med undervisning.

I början av 2010-talet trodde vi att vägen till framgång gick via olika typer av lärarlyft. Även om tanken och intentionen var god kan vi idag konstatera att vi missade helhetsbilden. Det är fortfarande viktigt att lyfta de goda exemplen men det som hände för tio år sedan urartade i ett kategoriserande av olika lärargrupper och lärartyper som innebar att fokus hamnade på dem. Inte på eleverna. Idag förstår vi innebörden av Carol Ann Tomlinsons visa ord: “best practice is only best practice if it actually works”.

Med facit i hand kan vi nog se att vi började i fel ände. Det var lovvärt att prata om undervisning och hur den skulle bli bättre men vi glömde bort att vi behövde sluta kategorisera eleverna. Alltför många skolor ägnade kollegialt lärande åt att fokusera på vad lärarna faktiskt gjorde och hamnade i stora svårigheter när det visade sig att många elever ändå inte uppfyllde målen eller utvecklades positivt. Till slut hamnade vi i en situation där många bockade av checklistor med goda undervisningsmetoder men samtidigt satt i ändlösa möten om svåra utmaningar i elevgrupperna. Man älskade kollegialt lärande men blev frustrerade över att eleverna fortfarande var jobbiga, om man ska hårddra det hela.

Idag vet vi att utvecklingen av undervisningsmetoder måste ske i samklang med ett kollegialt lärande som innebär att man lär av utmaningarna, inte bara av forskningen. Skolor idag arbetar på ett helt annat sätt när elever riskerar att inte nå målen. Först granskas den relationella aspekten av elevens lärmiljö. Känner eleven tillit till sina lärare? Fungerar relationerna mellan eleven, kamraterna och de vuxna runtomkring?

För tio år sedan var det vanligt att så kallade elevassistenter sattes in för att stötta elever som ansågs vara i behov av det. Det var inte alltid så att relationen mellan dessa assistenter och elever fungerade. Idag har vi i de allra flesta klasser två pedagoger (en ämnespedagog och i många fall en specialpedagog eller speciallärare) och i vissa fall kan det finnas en pedagog-assistent som kan stötta de ordinarie pedagogerna i arbetet med mindre pedagogiskt utmanande uppgifter. Denna insats visade sig stötta det relationella grundarbetet kring elever. Därför börjar idag alla analyser av elever som hamnar i svårigheter med att undersöka just hur relationerna fungerar.

I analyser av utmaningar granskas därefter undervisningen och alla lärare bidrar med goda idéer och exempel på vad som fungerar och vad som innebär hinder för eleven. På varje skola finns ett elevhälsoteam som självklart är delaktigt i både undervisning och analys av utmaningar. Det är på sin plats att påpeka att undervisning idag är något annat än för tio år sedan. Då ägnade lärare  mycket tid åt att konstruera upplägg som innebar att alla gjorde samma sak samtidigt. Många elever visade sig inte hinna med samma tempo eller upplevde tempot för långsamt och innehållet oinspirerande. Få elever fick vara med i planeringen av lärandet eftersom de flesta lärare var oroliga att de inte skulle hinna med det som ämnesplanen krävde. Idag har vi en reviderad ämnesplan där det som förut kallades “centralt innehåll” har tagits bort. Som alla vet idag utgår ämnesplanen från de förmågor som OECD och EU beslutade om för två decennier sedan. Den nya ämnesplanen har inneburit att stressen kring att hinna med både innehåll och förmågor har släppt och elever får möjlighet att utveckla egna intresseområden och pröva sina vingar på många olika sätt. Formativ bedömning var ett begrepp som kanske behövdes då men idag är det få som vet att det behövdes ett särskilt ord för att blicka framåt.

Vid sekelskiftet började man tala om digitalisering. För tio år sedan var detta fortfarande ett ämne man talade om som något särskiljt övrig verksamhet i skolan. Idag kommer ingen ihåg att det var ett ord man faktiskt använde! Den omvandling av klassrumspraktik vi har idag hade förstås inte kunnat bli så framgångsrik utan att modern teknik och moderna lärverktyg blev en självklar och integrerad del av all verksamhet i skolan. Det tål att lyftas för idag är det ingen som tänker på detta. Då talade man om att läroboken spelat ut sin roll eftersom allt fanns att tillgå på nätet. Det ställde stora krav på elever att använda exekutiva funktioner som ännu inte utvecklats och på läsförståelse utan stöttande frågor och förklaringar som förut fanns i läromedlen. Numera har vi goda exempel på läromedel som stödjer förmågorna som ska tränas oavsett innehåll. En avgörande faktor var kanske den stora bank av material som Specialpedagogiska Skolmydigheten tog fram, ansvarar för och granskar. Idag tar vi denna bank av förmågeträning för given men för tio år sedan lade lärare ner mycket tid på att hitta material som skulle passa alla och som eleverna själva fick administrera trots att de inte var mogna för det.

För tio år sedan var det ett stort problem att elever inte gjorde som de skulle. De blev lättdistraherade av datorer och det vi kallade mobiler och många gick inte i skolan av olika anledningar. Den vanligaste analysen då landade i att elever hade bristande motivation eller psykologiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar av olika slag. Man letade febrilt efter det som skulle höja elevers motivation och de resurser som skulle bidra till att elever som fann skolan övermäktig löste problemen. En stor grupp unga riskerade att förloras i diagnoser av olika slag. Bipolär diagnos blev till exempel en vanlig diagnos för tio år sedan. Bara tio år senare tänker vi  mer tillåtande kring olika personlighetstyper och vi har inte längre behov av att hitta diagnoser för de utmaningar vi ställs inför i skolan. En del är känsligare för förändringar och det okända, en del är känsliga för ha tråkigt medan andra behöver ständiga överraskningar för att fungera optimalt för att ta några exempel. Det upptäcktes att alla de elever som hamnade i svårigheter och ställde skolan inför stora utmaningar hade en gemensam nämnare; de behövde träna sina exekutiva funktioner för att lösa problem de ställdes inför. Det viktiga var insikten att de delade detta behov med sina klasskamrater som inte hamnade i svårigheter. Dagens skola är därför i mångt och mycket en träningsskola där elever i olika takt tränar på de förmågor som samhället kräver, nämligen problemlösning  av olika slag . För tio år sedan förstod vi också det men tyvärr lämnades eleverna att sjäva lista ut hur de skulle göra. Kanske är det den viktigaste insatsen i undervisningen – att alla elever idag tränas i hur de ska använda sina exekutiva funktioner och hur de ska kompensera för dem när de inte räcker hela vägen. Alla barn vet om detta idag och de tränas också i att acceptera att de utvecklas olika snabbt. Alla barn vet också om att de är oumbärliga i varandras utveckling. Idag löses därför konflikter på ett smidigare sätt. För tio år sedan var det inte ovanligt att Skolinspektionen förväntades lösa konflkter.

Skoldagen idag underlättar detta träningsarbete. Vissa timmar ägnas åt stora grupper på uppemot 50 elever och två lärare medan andra timmar ägnas åt undervisning i små enheter där en lärare ansvarar för 7-10 elever åt gången. I de större grupperna organiseras arbetet i stationer för att undvika att alla måste göra samma sak samtidigt. De allra flesta skolor ägnar minst en  timme varje morgon åt omvärldsbevakning där en lärare och 7 elever läser och diskuterar en eller flera artiklar i dagens tidning. På detta sätt har dagens elever ökat läsförmåga och resonemangsförmåga påtagligt enligt de senaste PISA-mätningarna. Dessutom ägnas en timme om dagen åt matematisk problemlösing i mindre grupper. För bara tio år sedan gick elever från ett klassrum tlll ett annat för att ägna sig åt olika ämnen trots att alla ämnen ställde samma krav på förmågeträning! Denna insats kunde göras trots lärarbrist eftersom man helt enkelt portionerade ut skolans elever till skolans lärare oavsett ämnesbehörighet. Dessbättre har vi idag fler sökande till lärarprogrammen än vi har platser. Många sökande uppger att det förändrade arbetssättet med variation av innehåll, förmågor, stora och små klasser samt tvålärarsystem i stora klasser fått dem att tänka om när det gäller läraryrket. Minns ni att det var svårt att få tag i rektorer och att de ibland tjänade mindre än vissa lärargrupper? Det kan tyckas absurt idag men så var det faktiskt. 

Man kan sammanfatta det gångna decenniet i skolan som en period av fokus på helhet. Undan för undan har vi lyckats få bort kategorier av olika elevtyper eller olika lärargrupper. Samsyn och gemensam problemlösning är idag självklart men blickar vi tillbaka bara tio år i tiden vet vi att detta är något att beskydda och fortsätta att utveckla. Hur talar vi om skolan år 2036?

8 comments on “Nyår 2026- en tillbakablick på skolans utveckling

  1. Pia Borg
    1 januari, 2016

    Ni menar väl 2016

    • specialpedagogen
      1 januari, 2016

      Hej Pia! Jag prövar mina tankar om framtiden i detta inlägg så det ska faktiskt stå 2026!

  2. Sanna
    1 januari, 2016

    Låter som en bra vision. Jag hoppas så att det skall bli sant. Just det med olika stora grupper i olika ämnen är något som jag har brunnit för i många år. Man slipper mycket av jämförandet, tävlingen, stressen och känslan av misslyckande.
    De som sporras av det kommer att fortsätta sporras av det och de som inte tål det kommer att slippa mycket av det.

  3. Anne Liljeberg
    4 januari, 2016

    Så många sanningar i en fantastisk bra text. Mycket inspirerande och hoppas… att det ser ut så här 2026, om inte helt så i alla fall med de flesta delar på plats och med en relationell insikt i skolans utmaningar, stort såväl som smått

    • specialpedagogen
      4 januari, 2016

      Helst får vi ju samarbeta så att vi kan tänja ännu mer på gränserna än vad jag beskriver i texten. Härligt att veta att vi är fler som ser möjligheterna och att vi vet att den relationella grunden är nödvändig! Nu Anne har vi tio år på oss-vi kör!

  4. kickirina
    6 januari, 2016

    Vilken härlig text. Det tog mig ett tag att förstå det visionära. Har vi redan lämnat anpassningar och särskilt stöd, tänkte jag?
    Så värdefullt att tänka framåt. Utveckling sker ju hela tiden och det är ju gott att se allt som utvecklats positivt hittills. Det är mycket vi vet om väl fungerande undervisning. Så såg det inte ut när jag var nyutbildad lärare i början av 1990-talet. Jag läser ”Återkoppling för lärande” det här lovet och planerar att genomföra mer återkoppling på ett genomtänkt sätt i min undervisning den här våren. Ett steg mot framtiden och bättre förutsättningar för mina elever. Tack för dina inspirerande tankar!

  5. Elin
    8 januari, 2016

    Hej Helena!
    Tack för en härlig och inspirerande text! Hoppas som du att den viktiga elevhälsan på skolorna får en större och tydligare roll och att det du skriver om en spelciallärare/spec.ped i varje klass kan bli verklighet.

  6. Pingback: Varför jag vill skriva om just NPF – Funkisfeministen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: