specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Kan de inte bara skärpa sig? Icke-kognitiva förmågor i skolutvecklingsarbetet.

Nu är det fint med lite ljus i mörkret! Igår uppstod ett ljus i form av ett kollegialt lärande som lyfte styrkor och ledde framåt. Kollegiet och jag hade en studiedag som jag hade döpt till “Varför kan de inte bara skärpa sig?”

Vi började med att diskutera den bild som Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten har delat med sig av, nu senast på konferensen Skolans utmaningar och möjligheter 16/11.

Pyramider särskilt stöd o anpassningar

Jag tycker att bilden illustrerar skolutvecklingsarbete varför jag låtit flera kollegier tolka den. En del ser bilden till vänster som det vi ska sträva mot. Anledningen är ofta att de känner sig stressade över att de inte i tillräcklig hög utsträckning ger särskilt stöd till elever som behöver det. De upplever att både media och politiker trycker på behov av särskilt stöd och att den biten borde bli bättre.

Andra vågar sig på en annan tolkning och funderar i termer av effektivitet. Om vi hade en bredare bas, resonerar de, skulle vi kunna jobba mer effektivt med anpassningar och stödinsatser. Kanske skulle många elever inte ens behöva insatser? Är det inte detta läroplanen och skollagen talar om i avsnitten om att utgå från allas förutsättningar och utvecklas så långt det är möjligt?

Vi enades om att utvecklingsarbetet handlar om att gå från den spetsiga skolan där behoven blir stora men där ingen upplever sig ha tid att ta hand om dem, till den bredare skolan där behoven och förutsättningarna är med redan i planeringsarbetet. 

Vad är det då som gör att en del skolor upplever allt större utmaningar med att få eleverna på banan och organisera för måluppfyllelse? Stor frånvaro, undvikande, omotivation, ohälsa gör att många tappar sugen, både lärare och elever. Vad orsakar de tappade sugarna? Kan de inte bara skärpa sig?

För att komma vidare i utvecklingen mot den breda skolan måste vi förankra insikten om att det finns två sorters förmågor (obs! enkelt uttryckt) som har betydelse för hur man klarar skolan i synnerhet och livet i allmänhet. Det handlar om de kognitiva förmågorna och de icke-kognitiva förmågorna. En del elever har med sig både kognitiva och icke-kognitiva förmågor in i skolarbetet. Det är de eleverna vi planerar för. Dessa elever går igenom moment efter moment utan större åthävor och de lyckas för det mesta fixa allt inom utsatt tid. De skärper sig.

Andra elever har kognitiva förmågor men lågt utvecklade icke-kognitiva förmågor. Vi känner igen dem som redan kan, som visar potential men som inte lyckas uppamma den ansträngning som behövs för att bevisa vad de verkligen kan. De har också svårt att lära sig nytt om det ska ske enligt någon annans plan. Varför kan de inte bara skärpa sig?

Kanske har de etablerat ett statiskt sätt att se på sin förmåga: “Jag kan redan det här och behöver inte jobba för det!” eller “Jag är ändå inte bra på den här typen av arbete”. Eller så anstränger de sig så att de går sönder fast det inte riktigt ser ut så, man märker bara att de sloknar utan synbar anledning. Självreglering, koncentrationsförmåga och känsloreglering är exempel på icke-kognitiva förmågor. 

I min bok Återkoppling för utveckling är budskapet att jobba intensivt med återkoppling som utvecklar de icke-kognitiva förmågorna. Tillsammans med kollegiet gick vi igenom hur man kan få eleverna att ställa sig själva frågor som:

Vilka beslut om hur du ska göra har du tagit?
Vad gör du om kör fast? Vad fungerade förra gången?

I klassrummet gäller att erbjuda tydlighet, struktur, positiv förstärkning, snabb återkoppling kring arbetet, minnesknep bland annat. Alla kan utveckla dessa förmågor men precis som med allt annat når man olika långt. 

Kollegiet fick samla sina tankar om hur de ska utveckla sin verksamhet genom att ta beslut om vad de ska sluta göra, göra mindre av, göra mer av och skapa. Så här såg sammanfattningen ut:

IMG_0434

Jag vill punktmarkera och förtydliga några av de viktigaste punkterna kollegiet kom fram till att de vill skapa:

  • Baklängesplanering – att erbjuda eleven ett mål och sedan komma fram till vad som behövs i olika steg innan målet är nått är oerhört effektivt (Hattie & Yates, 2014). Skolan ska nu göra detta även med elever som kommit på att de vill klara examen om ett halvår. Prata med dem om vad de har gjort för att stå där på studentdagen med mössan på! Hur hamnade du där? Vad gjorde du? Vad gjorde du innan det? Och innan det? Hur mycket tid har du lagt ner? Vad behövde du sluta göra?
  • Årshjul – en planering för läraren, mentor men också för eleven som ger överskådlighet och sammanhang. Vad behöver göras i juni? För att kunna göra det, vad behöver göras i maj? Och så vidare, en baklängesplanering i årshjulsform.
  • Quest log – läraren Daniels fenomenala idé om att ha en spelliknande logg i marginalen på tavlan med uppdrag som eleverna kan välja att göra när de har gjort klart. Jag uppfattade att han har sin quest log i olika nivåer, levels, så att eleverna har maximal valfrihet när det gäller både tempo och svårighetsgrad.

Ständig betygsättning är något de ska sluta med bestämdes det. Det har blivit ett evigt och konstant testande i skolan. Vi behöver lära både oss själva och eleverna att skilja mellan lärande och prestation resonerade vi. Om eleverna bara testas finns ju inga möjligheter att träna på och utveckla de viktiga icke-kognitiva förmågorna. Då testas ju bara redan existerande kognitiva förmågor och det är elever med redan utvecklade icke-kognitiva förmågor som klarar det. Istället skapades planeringar under eftermiddagen som tog hänsyn till olika sätt att förstå och lära liksom olika sätt att visa vad man kan. 

Lärare i den spetsiga skolan blir helt enkelt inte lika bra som lärare i den breda skolan. De får inte chansen att utveckla sin pedagogiska kompetens. Alla som jobbar på skolan har ett stort ansvar att öppna för möjligheter att utvecklas genom att understryka ansvar parat med samarbete och gemensamma problemlösningar. För det krävs mod att experimentera och utvärdera. Gårdagens arbete var en pusselbit som föll på plats och spred ett ljus!

Källor: Betydelsen av icke-kognitiva förmågor, Skolverket 2013 samt Hattie & Yates: Hur vi lär, Natur & Kultur, 2014. 

PS: självklart har vi också elever som kämpar med både låga kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Fokus denna gång var att sprida ljus kring de icke-kognitiva förmågorna.

PPS: det finns en uppsjö av publikationer som betonar vikten av utveckling av de icke-kognitiva förmågorna vid funktionsnedsättningar och för att implementera inkluderande arbetssätt. Jag nöjer mig här med att nämna Tom Hehir, Carol-Ann Tomlinson och David Mitchell som exempel på experter som betonar detta. 

6 comments on “Kan de inte bara skärpa sig? Icke-kognitiva förmågor i skolutvecklingsarbetet.

  1. ogonrorelseterapi
    30 november, 2015

    Det stora problemet i landets skolor är den stora bristen om NPF – och det drabbar många elever med Autismspektrumtillstånd och ADHD speciellt flickorna med dessa diagnoser. Det är därför dessa elever blir sk hemmasittare som det så kränkande kallas för istället för att säga att barnen är utbrända.

  2. ogonrorelseterapi
    30 november, 2015

    Jag betvivlar inte en sekund på att det finns engagerade lärare, specialpedagoger och rektorer som verkligen kämpar för att hjälpa alla elever de möter men kunskapsbristen är som sagt stor.

    • specialpedagogen
      30 november, 2015

      Det är inte bara kunskapsbrist och bemötande. Det finns stor osäkerhet om hur man bedömer och betygsätter samtidigt som man anpassar. Det skulle jag säga är det största hindret idag. Budskapet från media och politiker om högre kunskapskrav samtidigt med nya ämnesplaner har ställt till det. Jag har gott hopp om att detta ska sätta sig och att lärarna ska bli säkrare på hur man bedömer utan att ställa krav på konstant prestation. Till det kommer att det finns en tradition inom skolväsendet att gå,direkt från uppmärksammad svårighet till åtgärder och då ofta åtgärder som inte är riktade utan ”mer av samma”.

      • ogonrorelseterapi
        30 november, 2015

        Ja, jag håller med dig! Ingen lätt situation vare sig för lärare och oss föräldrar med barn med NPF. Tyvärr är det alltid eleverna som får dra det kortaste strået. Låter ju jättebra med alla lagar men hur fungerar det i praktiken. Jag har tur som har en jättefin dialog med min dotters rektor och skola. Önskar att flera skolor och föräldrar hade en bra förståelse för varandra och istället samarbetade för att hitta rätt lösningar för enskild elev. Nu är det så många tragiska fall där barnen går in i väggen. Ang betygssättning för barn med AUTISM så kan jag rekommendera dig att gå in på Bo Hejlskovs blogg där han i ett blogginlägg just tar upp betygssättning för denna grupp elever! Ha en fin kväll!

  3. Ros-Marie
    4 december, 2015

    Jag tycker att det är väldigt intressant och spännande att läsa det du skriver, ser fram emot att få läsa från specialpedagogen, mycket bra skrivet 😊tänker att fler behöver läsa och ta det till sig. Vänliga hälsningar/Ros-Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: