specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

OECD: rustar vi eleverna för nuet eller framtiden?

Igår kom OECD-rapporten “Students, computers and learning – making the connection” som undersöker hur det förhåller sig med effekten av IKT i skolan. Media rapporterade att rapporten visar att ju mer skärmtid desto sämre resultat. Men vad säger rapporten egentligen? Är det datorns fel? Är det dags kanske att föra in lite hårda regler och förbud mot datoranvändning under skoltid? Nej, skeptikerna får inte stöd i rapporten som konstaterar i slutordet att IKT är en del av samhället och att det därför är väsentligt att skolan anpassar undervisningen efter vad som krävs i detta digitala samhälle.

Jag har valt ut några citat ur rapporten som jag reflekterar över och kopplar till skolans stora gissel; förmedlingskulturens fasta grepp om undervisningen. En kultur som fokuserar på att fostra eleverna i nuet och inte för framtiden. En kultur som ställer krav på att redan kunna istället för att vara delaktig i en viktig utveckling. 

”…we have not yet become good enough at the kind of pedagogies that make the most of technology; that adding 21st century technologies to 20th century teaching practices will just dilute the effectiveness of teaching”. (ur förordet)

Det finns ett glapp som blir allt synligare med datorn i undervisningen. Glappet mellan lärare som använder datorn för att förstärka en pedagogik som bygger på elevers intressen och förutsättningar och lärare som använder datorn för att förstärka en förmedlingstradition där datorn främst används som verktyg för det som också kan göras med papper och penna och som oftast görs i form av enskilt arbete. Elever som inte har fått lära sig hur man navigerar med hjälp av datorn kommer att lära sig mindre eftersom de behöver lägga mer tid på internetsökning och digitalt läsande. Glappet blir en parallellprocess där också dessa lärares elever dras med.

“Teachers provide learning opportunities, but to be effective those opportunities must be recognized and seized by the student”.  

All forskning om inkluderande undervisning pekar på vikten av en affektiv ingång – något som skapar nyfikenhet eller som utgår från elevernas (elevens) intresse för att nå arbetsminnet och skapa en lust att förstå, som Peter Gärdenfors uttrycker det. Det räcker inte att säga att ämnesplanen kräver att du gör det här eller att det är bra att kunna när man går på universitetet. Om vi lärare inte lyckas stå för ledning och stimulans (skollagens kap 3) så kommer datorn att göra det.

“Only those who can direct this process of learning themselves, solving unfamiliar problems as they arise, fully reap the benefits of a technology-rich world”.

Vi måste se till att eleverna vet hur de ska arbeta och få dem att reflektera över hur just de gör. Det är för mycket fokus på ATT göra och VAD som ska göras. En förmedlad uppgift som varken har en affektiv ingång eller metoder för vad som behövs för processen och arbetssättet kommer att slå ut en stor del av elevgruppen. Eleverna måste lära sig att lära först och främst. Det vi kallar studieteknik och som många tycker hör hemma utanför ämnessammanhangen är i själva verket en central del av effektiv undervisning i varje ämne.

“…the strong association with student-oriented practises, which include individualised pacing, collaborative learning and project-based learning, suggests a specific association; these are precisely the kind of practices that can benefit from ICT”.

Vi vet från annan forskning, till exempel Monika Vintereks “individualisering i ett skolsammanhang”  att vi inte är så bra på det där med individualisering. Vi har tolkat individualisering som ett arbetssätt där man jobbar själv. Det ställer stora krav på eget ansvar och när eleverna inte lyckas ta det ansvaret suckar vi uppgivet att de ska kunna det och nu är det dags att skärpa sig! Projektarbeten tenderar att bli just eget arbete med risk för självständig navigering och ansvarstagande som är alltför abstrakt för att bli av. Det kollaborativa arbetet behöver också utvecklas så att det blir mer än bara eget arbete i grupp. Här finns massor att utveckla och lära och pröva för här finns den verkliga knuten: alla ska göra samma sak på samma tid även om en del gör så kallade individuella uppgifter. Om vi lyckas knyta upp den så kommer PISA-resultaten att visa något helt annat om några år. Men viktigast av allt är att våra barn rustas för sen och inte för nu.

PersonalizedLearning

“It is therefore expected that performances in digital reading is positively related to the number of task-relevant steps, and negatively related to movements that stray from the expected path, particularly if students do not revert to the expected path at a later stage”.

Alltså; ju oftare eleverna låter sig distraheras av datorns möjligheter till annat än det som rör uppgiften desto sämre digital läsförmåga. Vi kan med andra ord inte bara uppröras över att många elever använder datorn som distraktion eller fastnar i distraktioner, det är livsnödvändigt att vi lär dem att hantera detta. Lär dem att göra arbetsplaner, använda checklistor och framförallt måste vi följa upp ofta! Här är formativ bedömning ett fantastiskt verktyg. Som Dylan Wiliam säger, du behöver inte återkoppla oftare än var tionde sekund! Följ upp! Följ upp! Den nya dagen gryr för oss alla om vi bara vågar ha lite mer koll, utöva lite mer ledarskap som är fokuserat på uppgiften och inte på uppfostran. Varför inte bryta av för kamratrespons kring processen och kring arbetssättet lite oftare? Formativ bedömning är inte att samla in allas texter för att rätta lite oftare. Tyvärr tolkas det ofta så. Om du oroas för hur detta ska tränas så säger rapporten att läsning på papper verkar stödja digital läsning, så börja där om du vill. Eller titta på skillnaden mellan en text på nätet och samma text i utskriftsformat. Vad skiljer? Vilka krav på läsaren ställer respektive text?

“The decline in performance associated with greater frequency of certain activities, such as chatting….practising and drilling. (…) In contrast, for browsing the internet…the relationship with reading skills becomes negative only when the frequency increases beyond once or twice a week”.

Kan man tänka sig att dessa aktiviteter sker mer eller mindre utan tydligt syfte och tydligt avslut? Sökning på internet är den vanligaste aktiviteten i skolan. Om eleverna inte är så vana digitala läsare kommer detta att ta mycket tid i anspråk. Tid som skulle kunna användas för att lära sig, fördjupa kunskap tillsammans med andra och med läraren, tid att bli förtrogen med det som ska kunnas. Min erfarenhet är att detta är den enskilt vanligaste anledningen till att elever kommer efter och hamnar i tillstånd av hjälplöshet – de vet helt enkelt inte hur man gör. De lär sig inte heller för allt är så bråttom så när de halkar efter får de något enklare så att de ska bli klara. De hålls tillbaka istället för att lära sig på djupet. Vem vågar ta steget och gå bort från momentplaneringar som alla ska hinna på samma tid? OECD förespråkar det i rapporten (individual pace) och frågan är: hjälper vi eleverna att klara nuet eller framtiden?

Rapporten resonerar också kring ett uthållighetstest som också visade att elever som hade strukturer för hur de skulle göra klarade det bättre än elever som saknade strukturer och hellre gissade än försökte navigera fram till rätt svar. Det digitala läsandet är en essentiell del av processen i alla uppgifter i alla ämnen och alla lärare behöver ta ansvar för att träna det och göra elever medvetna om vad som krävs. Inte genom att säga det utan genom att testa tillsammans, läsa tillsammans, följa upp tillsammans och få eleverna att reflektera över hur de gör när de navigerar.

Jag låter den avslutande meningen i rapporten också avsluta det här blogginlägget:

“The key elements for success are the teachers, school leaders and other decision makers who have the vision, and the ability, to make the connection between students, computers and learning”.

Källa: OECD (2015). Student, Computers and Learning: Making the Connection, PISA, OECD Publishing.

http://dx.doi.org/10.1787/9789264239555-en

One comment on “OECD: rustar vi eleverna för nuet eller framtiden?

  1. michaelasti1
    17 september, 2015

    Reblogga detta på huddingepedagogen och kommenterade:
    Jag delar Helena Wallbergs/specialpedagogens kloka ord angående OECD 2015… Läs och fundera…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 16 september, 2015 by in Design av lektioner, Kollegialt lärande, Ledarskap, Skoldebatt and tagged , , , , .
Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: