specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Betygshetsen odlas i datorns matriser, inte i betygsmodellen

Det delas just nu en krönika skriven av Jenny Strömstedt: Det råder betygshets i skolan. Hon skriver att det betygssystem vi har nu gör att det skapas en betygsfxering som knäcker ungarna. Det är inget tvivel om saken, det råder verkligen betygshets och det är verkligen många ungar som dukar under av den inre och yttre pressen. Där är vi överens. Däremot ser jag lite annorlunda på orsaken till pressen och hetsen. Jag ser inte sambandet mellan betygsskalan (nej, det är fortfarande inte ett nytt system, det fick vi 1994) och hetsen. Jag skulle vilja problematisera detta och lyfta det som är bra med vår betygsmodell och vår betygsskala.

När jag gick i gymnasiet var betygen relativa. Vi förväntades befinna oss på en normalfördelningskurva där några var förutbestämda att få femmor medan andra var förutbestämda att få ettor. Om någon var sjuk i min skola var det ingen som berättade vad läxan var eftersom det kunde innebära att man fick ett försprång mot den sjuke. Själv kom jag tillbaka från en lång utlandsvistelse och min närvaro på fransklektionerna sågs inte med blida ögon eftersom det stod klart ganska tidigt att åtminstone en femma var vikt för mig som kunde språket. Alla rätt på glosproven var en säker indikation på högt betyg.

Nu är betygen utformade som kunskapsstandards och det är hur väl man kan använda sin kunskap som är viktigt. Alla rätt på glosprovet kan aldrig ge höga betyg men är en förutsättning för att kunna använda språket. Betyg på enstaka insatser är därmed inte lika relevanta utan det är en helhetsbedömning som är viktig för att avgöra hur väl eleven kan sina saker. Kunskapskraven är skrivna så att det ska vara tydligt och synligt vad som betyder något i betygsättningen. Inte som när jag fick höra “jag känner att du är mer fyra än femma” i naturkunskap. Eftersom jag gick humanistisk linje (det heter program nu!) var jag också enligt den dolda läroplanen diskriminerad från höga betyg i naturkunskap. Den dolda läroplanen lever tyvärr kvar men det nya är att man försöker synliggöra för att undvika det som är fördolt eller “magkänsla” vid betygsättningen.

Kunskapskraven är ganska abstrakta och det är en jargong som vi lärare måste behärska men frågan är om det är nödvändigt att sätta detta språk i händerna på eleverna? Stress handlar ju ofta om en oförmåga att kontrollera och hur ska man veta hur man kontrollerar sitt lärande om det ska ställas mot svårförståeliga abstrakta meningar som saknar konkret betydelse? Om man dessutom ställer varje enskild prestation mot det abstrakta uppstår snart en ohanterlig situation för de allra flesta. Lärarens uppdrag har alltid varit att göra det abstrakta förståeligt i undervisningen. Nu har vi en situation där många lärare är rädda att göra fel i betygsättningen om man inte har väldigt mycket på fötterna och har bockat av så många kunskapskrav som möjligt så att ingen kan säga att ens bedömning och betygsättning är felaktig. Jag undrar helt enkelt om det kan vara så att elevernas stress är en direkt följd av lärarnas stress inför betygsättningen?

Vi har inte lärt oss (ÄNNU) hur vi ska göra för att både synliggöra bedömningarnas grund och skapa förståelse för grunderna. Istället har vi i många skolor fått plattformar som liksom gör jobbet åt oss. Jenny Strömstedt nämner Schoolsoft och det finns andra men jag drar mig inte för att uttrycka mig negativt kring detta digitala “hjälp”-medel eftersom jag också är förälder till barn som tryckts in i Schoolsofts matriser.

I Schoolsoft finns bara en sorts matris och den innehåller endast det abstrakta språket från kunskapskraven i ämnesplanerna. Någonstans tycker jag mig ha sett något om färdigheter men inte om förmågor som ändå är en viktig del av ämnesplanen. Varje gång mitt barn gör något markeras en ruta i matrisen för att indikera betyg. Min äldste son räknar antalet gröna, gula och röda markeringar för att räkna ut vad slutbetyget kommer att bli. Han får särskilda uppgifter för att beta av just de kunskapskrav som ännu inte är grönmarkerade. Han pratar aldrig om att lära sig något, bara om att göra och bli bedömd.

Samma inställning möter jag hos många av de elever vi får till gymnasiet. Vi har inte Schoolsoft men jag märker att många är uppvuxna med det och de klarar inte att byta kultur till en lärande kultur där det inte alls är säkert att de får betyg varje gång de öppnar munnen. De är hyperstressade och de blir osäkra eftersom de inte får en färgad bekräftelse varje gång de presterar. De mörkar sina prestationer och de är helt överens om att de går i skolan för att bli bedöma och betygsatta utifrån en ihopräkning av antalet gröna och gula markeringar i matrisen. De blir ställda när jag påstår att de går i skolan för att lära sig. De är också skeptiska till individualisering eftersom det inte går att vara rättvis om det inte är samma uppgift för alla i matrisen. Läs gärna om denna mening en gång till. Det relativa systemet lever kvar i och med de kollektivt utformade matriserna trots att det system vi har nu är tänkt att vara tolerant och inte alls kollektivt.

Det som saknas är det som flera betygsforskare också pekar på: det görs ingen skillnad mellan bedömning och omdöme. Vi bedömer hela tiden eftersom det är en förutsättning för att se vad som saknas i både undervisningen och för enskilda elever. Det är en viktig förutsättning för att betygsättningen ska bli likvärdig. LIkvärdig betygsättning innebär likvärdiga förutsättningar och för att få till det måste jag som lärare bedöma elever, gruppen, mig själv, processen, slutprodukten. Om jag inte bedömer kan jag inte anpassa. Detta är alltså en viktig anledning till att anpassningar ses som specialpedagogik i Sverige trots att det egentligen är helt vanlig undervisning.

För att kunna bedöma måste jag ha riktlinjer, en matris till exempel eller en checklista som talar om vad som behövs för att nå hög kvalitet. Den matrisen behöver inte alls innehålla det språk som jag använder vid betygsättningen utan kan vara mycket mer detaljerad och förståelig. När vi har jobbat ett tag med att ta in och bearbeta kunskapen är det dags att visa att man kan det, att man är förtrogen med ämnet. Då gör man en översättning (Gustafsson, Måhl och Sundblads ord) till kunskapskraven i ämnesplanen. En summativ bedömning som man sedan använder formativt. Det som saknades kan tränas till nästa översättning. Betyget sätt i slutet av kursen. En elevs prestation i oktober bör inte styra slutbetyget. Det finns säkert undantag, men generellt ska eleven ha lärt sig något tills betyget ska sättas. I system där man bockar av kontinuerligt blir det diffust vad som ska läras, utvecklas och vad som ska betygsättas. Det är detta som skapar stressen. Eleverna förstår inte att de är i skolan för att lära sig utan bedömer sig själva utifrån en annan skala: född smart eller född osmart.

De digitala systemen hävdar gärna att de står för en formativ bedömning men i själva verket riskerar användarna att hamna i mätande som påminner om min egen gamla skolgång med relativa mätbetyg. Jag är riktigt rädd att vi från politiskt håll börjar riva i betygsmodellen istället för att utvärdera den och fortsätta diskussionen om vad formativ bedömning egentligen är. Det kanske inte är själva grunden utan hur det används som är problemet?

Jag vill avsluta med en fråga till Skolverket: finns det någon hos er som utvärderar användningen och konstruktionen av de plattformar som skolor använder sig av för bedömning och betygsättning?

7 comments on “Betygshetsen odlas i datorns matriser, inte i betygsmodellen

  1. Linnea Bodén
    15 december, 2014

    Tack för ett intressant och viktigt inlägg! Jag är doktorand på Linköpings universitet och forskar om skolfrånvaro med ett fokus på hur användningen av digitala plattformar påverkar hur ogiltig/giltig frånvaro förstås och hur detta i sin tur får inverkan på vilken frånvaro som sedan hamnar i terminsbetygen. Jag ser flera paralleller till det du beskriver: de digital verktyg som används för att registrera frånvaron är förhållandevis fyrkantiga, lektioner förvandlas till röda, gula eller gröna fält beroende på om eleven varit närvarande eller frånvarande och all den komplexitet som rör frånvaro/närvaro försvinner i mötet med de digitala verktygen/i ikryssandet av olika rutor. Jag kan tyvärr inte svara på om Skolverket utvärderar plattformarna, men det finns iallafall pågående forskning om hur plattformar påverkar registrering av skolfrånvaro. Med vänlig hälsning, Linnea Bodén. Pedagogiskt arbete, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, LiU

    • specialpedagogen
      15 december, 2014

      Vilken intressant forskning! Jag tar gärna del av den om du publicerar någon artikel eller liknande. Vad bra att du tittar på detta eftersom det är en utveckling som har gått väldigt fort utan egentlig granskning. Jag säger ju inte att plattformar är dåliga men de kan vara uppbyggda på lite olika sätt och därmed användas som jag beskriver.

      • Linnea Bodén
        15 december, 2014

        Håller helt med, det plattformar är inte dåliga i sig, men ibland får användningen av dem lite oväntade konsekvenser. Jag har publicerat två artiklar (engelska tidskrifter) som jag gärna mailar dig!

      • specialpedagogen
        15 december, 2014

        Åh, tack!!!

  2. Richard Bergström
    22 mars, 2015

    Bra och intressant inlägg.
    Önskar dock att just pedagogernas och skolledarnas förhållningssätt till digitala hjälpmedel problematiseras lite mer. Min upplevelse (som lärare och leverantör) är att många pedagoger och skolledare väljer den enkla vägen genom att skylla på systemens utformning istället för att utifrån sitt uppdrag utforma riktlinjer för användningen av de hjälpmedel som finns tillhands. Jag diskuterar väldigt ofta verksamhetens egna ansvar och förhållningssätt med våra användare och har märkt att det allt för ofta saknas samtal och rutiner kring detta område i många skolor. Jag anser att frågorna vad, hur och varför först och främst bör vara besvarade av verksamheten och inte av leverantörerna. Leverantörerna kan givetvis bidra med råd utifrån deras erfarenheter och även berätta hur de tänker sig att verktyg/funktioner bör eller kan användas men det är användarna som skall förhålla sig till detta.
    I övrigt håller jag med om det du skriver i ditt inlägg.

    Linnea, intressant forskningsområde.
    Har du eller kommer du ta kontakt med olika leverantörer för att höra vad de har för tankar om hur systemen bör användas och vad som ligger bakom utformningen av systemen?

    Jag jobbar själv på ett företag som levererar plattform/system till skolor och universitet och har varit produktägare för en närvaro/frånvarofunktion i vår plattform. Vore väldigt intressant att få ta del av leverantörernas åsikter och användarnas för att sedan jämföra och problematisera.

    Hör gärna av dig om du vill veta mer om hur en leverantör tänker och vilka ställningstaganden vi står inför.

    • Linnea Bodén
      25 mars, 2015

      Hej Richard! Det vore verkligen intressant att ta del av leverantörers ställningstaganden och ett viktigt bidrag till min studie. Du får gärna kontakta mig: linnea.boden@liu.se Med vänlig hälsning, Linnea

  3. Annika Hofsten
    22 mars, 2015

    I höstas ställde jag en fråga till Skolverket om just matriserna i SchoolSoft (frågan handlade bland annat om att även årskurs 4-5 som inte får betyg ändå fick matriserna ifyllda). Jag fick då följande svar: ”När det gäller hur olika administrativa system som exempelvis Schoolsoft ska användas är inte frågor som Skolverket kan besvara eftersom det inte är system som Skolverket är ansvarig för.”

    Vad jag förstår är det för s.k. superanvändare eller administratörer på skolorna möjligt att lägga in andra matriser än Skolverkets kunskapskrav. Matriser som är formativa eller summativa för exempelvis en specifik uppgift. Men varje enskild lärare kan inte göra detta, tydligen av oro för att de då ska bedöma fel saker!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: