specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Problembeteende i skolan av Bo Heljskov – om att ta ansvar och inte ge upp.

Hejskov är inte bara rolig och inspirerande att lyssna på, han bidrar också till läsupplevelser. Den senaste boken, Problembeteende i skolan, är inget undantag. För många av oss blir det en källa till igenkännande och bekräftelse samtidigt som det påminner om att hålla fokus på rätt saker. För andra kan det kanske vara en väckarklocka och för ytterligare några kan boken säkert innebära stora provokationer om man har en mer rigid inställning till barnuppfostran och pedagogiskt förhållningssätt. Jag har valt ut några citat ur boken Problembeteende i skolan som jag gärna vill kommentera nedan. Citaten är kursiverade medan mina kommentarer är skrivna med vanlig stil:

”Den som tar ansvar kan påverka (Bernard Weiner)”

I ett relationellt perspektiv tar vi alla ansvar för att uppmärksamma, utreda och följa upp eventuella åtgärder. Att ta ansvar är att orka se sin egen roll i sammanhangen.

”Den enda intressanta frågan är vad som kan bidra till att minska risken för att det ska hända igen”.

Det här är nyckeln till den pedagogiska utredningen, inte att vi gör den på ett juridiskt hållbart sätt även om det är en viktig aspekt utan att vi gör den med ett framåtsyftande förhållningssätt. En formativ bedömning av en situation där något behöver göras för elevers måluppfyllelse. Formativ bedömning handlar inte bara om betyg utan är ett förhållningssätt som utgår från ett pragmatiskt och salutogent sätt att se på världen. Allt är möjligt, vi är bara inte där ÄNNU!

”Om man inte tycker att en viss elev bör gå i den vanliga skolan handlar det inte om hänsyn till elevens behov, utan snarare om skolans egen ovilja eller oförmåga att göra de anpassningar som behövs för att eleven ska kunna klara sig i en normal skolmiljö. En sådan oförmåga innebär att skolan har gått i metodtaket”.

Metodtaket! Vilket bra uttryck! Antingen tror man att det finns ett sådant eller så går man in för att studera hur golvet ser ut tänker jag. Alltför stort fokus på taket riskerar ju att framkalla känslor och tankar om att man slagit i det. En bra utredningsgång handlar om att hjälpa varandra att undvika att slå i metodtaket. Ett pragmatiskt förhållningssätt à la Meads, Dewey mfl innebär att man prövar, följer upp, prövar nytt, prövar igen allt med en formativ bedömning av situationen som grund.

”Ett annat exempel för skolan att skjuta ifrån sig ansvaret är att ringa hem till föräldrarna. Metodtaket igen. Samma sak när en pedagog förklarar en elevs dåliga studieresultat med elevens hemmiljö. Istället för att lägga ansvaret utanför skolan måste vi sträva efter att ändra vår metod så att vi faktiskt lyckas med det vi har betalt för”.

Varför hamnar vi så ofta i resonemang om elevens hemsituation? Och varför tror vi att det hjälper att ringa hem fast föräldrarna knappast har insyn i vad som händer i klassrummet eller på rasten? Om vi vill ha den status vi förtjänar då behöver vi också ta ansvaret för den pedagogiska verksamheten. Det innebär förvisso också att vi ibland går emot föräldrars vilja och så måste det vara eftersom vi ser till att vi har helhetsbilden och agerar utifrån den.

”Om jag använder mig av en metod som min mamma (florist) hade kunnat ta till, ja, då är det nog inte rätt metod”.

Nej, alla kan inte det här med vad som är bäst i skolan men många tror det. Ett förhållningssätt där vi accepterar att både människor och situationer är komplexa innebär ett större professionellt ansvar. Det finns inga enkla quickfix eller one size fits all-lösningar.

”Albert Einstein: “Den som utför samma handling tio gånger och tionde gången förväntar sig ett nytt resultat är inte klok!” Räkna! Undvik metodtaket. När vi slår i metodtaket förlorar vi möjligheten att påverka elevernas beteenden”.

När man ska beskriva vad specialpedagogik är jämfört med vanlig pedagogik tar man ofta upp att specialpedagogik måste till när allt annat uttömts, man har slagit i metodtaket, och gör mer av samma. Jag tycker att detta kan problematiseras mer eftersom gränsen för vad man anser är ”uttömt alla möjligheter” kan variera beroende på kompetens, förhållningssätt och inställning till skola, elever och lärande. Kontentan är iallafall att synliggöra vad vi gör så att vi inte hamnar i att göra samma sak tio gånger, det är ett förskräckligt resursslöseri.

”Om man inte tycker att en viss elev bör gå i den vanliga skolan handlar det inte om hänsyn till elevens behov, utan snarare om skolans egen ovilja eller oförmåga att göra de anpassningar som behövs för att eleven ska kunna klara sig i en normal skolmiljö. En sådan oförmåga innebär att skolan har gått i metodtaket”.

Ja, hur många elever blir exkluderade på grund av metodtaket? En viktig fråga som måste ställas dagligen. Många får en lättare situation av att exkluderas men forskning visar också att det får långtgående konsekvenser som inte är bra för individen i långa loppet. Stressen sänks men det är inte sällan också så att förväntningarna på förmågan för dessa elever sänks, både i ordinarie skolan och i den exkluderande verksamheten. Ur ett medborgarrättsperspektiv behöver vi fortsätta att resonera om, pröva och ompröva våra åsikter när det gäller detta varje dag. Varje dag. Tänk om den du tycker inte platsar skulle kunna lösa cancerns gåta?

Bara genom att ta ansvar kan du skapa möjligheter att påverka din egen situation. Om du tycker att andra ska lösa de problem du själv upplever förlorar du din egen möjlighet att påverka och du blir därmed maktlöshet. Du måste undvika pedagogiska metoder som placerar ansvaret utanför dig själv när du vill påverka en elevs beteende. Som bestraffningar, konsekvenser, tillrättavisningar eller att ringa hem en elevs föräldrar.

Se till att behålla det pedagogiska ledarskapet och därmed din egen auktoritet. Lägg inte över ansvaret på någon annan oavsett om du känner att du inte vill eller inte kan. Dela ansvaret, var kreativ, inkludera på alla nivåer.

2 comments on “Problembeteende i skolan av Bo Heljskov – om att ta ansvar och inte ge upp.

  1. Marianne
    12 november, 2014

    Att få möjlighet till spegling i klassrummet så att lärarens metod/förmåga blir synlig och reflekterad över! Att som undervisande lärare ha möjlighet till samtal med elever så att förändringsprocesser kan pågå på flera håll! Den nya läroplanen skapar ett synligt behov för fler ledande människor i skolmiljön! Ge plats- de finns plats – det finns människor i behov at inta plats

  2. Pingback: Misslyckade pedagogiska insatser för kollegialt lärande (del 2) | specialpedagogen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: