specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

“Lärare måste få vara lärare” – en farlig slogan

Jag har skrivit om det förut (Förväntningar på skolan) och det är dags igen nu i valtider. Det är bra att alla har insett värdet av en skola som fungerar så att alla barn får den utbildning de har rätt till. Däremot kan jag känna en viss uppgivenhet när det gäller politikers åsikter om hur skolan bäst ska organiseras, både när det gäller förhållningssätt och regler.

En mening som används av alla partier är “lärare måste få vara lärare”. Även lärarförbundet säger så. Vid första anblick låter det jättebra, det är väl klart att lärare ska få vara lärare – inget kontroversiellt eller nydanande där! Kruxet blir när man försöker definiera vad en lärare ska göra som lärare.

All internationella studier (till exempel Inclusion and pupil achievment och Tom Hehirs arbete) och också rapporter från Skolinspektionen och Skolverket säger samma sak: inkludering höjer resultaten för alla elever. Hoppsan, nu är vi inne på en sådan där mening igen: en som låter bra och självklar men som vid närmare anblick ställer till det. Om vi tar ett annat ord kanske det blir lättare: framgångsfaktorer för hög måluppfyllelse i skolan. Då kan vi börja kvantifiera och bli mer konkreta. Vilka är då framgångsfaktorerna? Jag har skrivit om en sådan rapport tidigare: Framgångsfaktorer utifrån en rapport från Skolinspektionen. Om man kokar ner framgångsfaktorerna utifrån det som forskningen generellt uppger handlar det om några saker som jag ser det:

  • Kunskap om kognitiva funktioner och förmågor och hur dessa kan utvecklas snarare än ett konstaterande att vissa elever “har” svårigheter.
  • Ett tydligt pedagogiskt ledarskap istället för ett ibland ängsligt beteende för att inte stöta sig.
  • Ett starkt, systematiskt och kritiskt granskande kollegialt lärande istället för ett informellt pratande i kollegierummet.
  • Ett relationellt perspektiv där fokus är på VEM eleven är snarare än fokus på ämnesplanerna.
  • Hög bedömningskompetens hos lärare genom kollegialt lärande och fortbildning.
  • Fokus på läsförståelse och skrivförmåga i alla ämnen istället för att lämna det åt svenskan.
  • Fokus på bedömningar som syftar till att eleven själv blir bedömningskompetent istället för att läraren förmedlar dem.
  • Ett processuellt arbete där bedömningar görs inom en uppgift istället för från uppgift till ny uppgift.
  • Ett tätt samarbete mellan elevhälsan och lärarkollegiet där allas funktion är att utreda svårigheter utifrån flera perspektiv snarare än att slussa elever från klassrum till andra som ska ta hand om dem.

Min lista är ett sätt att förhålla sig till undervisning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Dessvärre möter jag alltför ofta åsikten att det är för mycket att begära av en lärare. Läraren ska ju få vara lärare och inte en massa annat! För framgångsfaktorerna kräver att man dokumenterar och det är ett skällsord idag i skolan. Jag skulle önska att vi istället för att prata vitt och brett om dokumentationen som det onda funderar över HUR vi dokumenterar, VAD, VARFÖR och för VEM vi dokumenterar. Jag skulle också önska att vi på allvar granskar de datorprogram som vi dokumenterar i. Kanske är en del av dem en bov i dramat snarare än dokumentationen i sig. För vad händer med rättssäkerheten om vi plötsligt slutar att dokumentera? Vad ska vi sluta att dokumentera? Vi går tillbaka till listan:

  • Kognitiva förmågor behöver vi kanske inte dokumentera så mycket omkring, däremot våra insatser för att kompensera eller utveckla dem. Det kan vi göra tillsammans med eleverna så att de tillägnar sig “self advocacy”. En delad elevlogg är ett forum för detta.
  • Ett pedagogiskt ledarskap kräver att vi dokumenterar före, under och efter lektionerna. Helst transparent så att eleverna kan ta del av det både före och efter lektionerna.
  • Ett kollegialt lärande behöver också dokumenteras så att man kan följa upp och reflektera över det som har prövats och över till exempel sambedömningar. Den dokumentationen sparar tid eftersom det finns en bank att gå tillbaka till senare.
  • Fokus på VEM kräver att lärare har en dialog med eleverna, ofta är det bra att göra skriftligt och att tillsammans notera (dokumentera) viktiga saker som man har kommit fram till.
  • Läs- och skrivförmåga behöver dokumenteras så att läraren vet hur både grupp och individer ligger till för att kunna stötta, kompensera eller stimulera vidare. Noteringar i elevloggar eller lärarens egen logg räcker. Dokumentationen är också bra att använda vid kollegialt lärande.
  • Bedömningar kring elevers prestationer behöver dokumenteras för att kunna användas. Även dessa kan noteras i elevloggar så att lärare och elever delar informationen. Denna dokumentation är en förutsättning för ett processuellt arbete och för en rättssäker bedömning.
  • Att utreda en elev är inte att skicka eleven till en logoped eller till BUP. Att utreda är att undersöka situationer, miljöer, tillfällen, gruppkonstellationer mm för att ta reda på vad som kanske triggar ett beteende. Självklart ska detta dokumenteras och denna dokumentation ska inte vara tillgänglig för alla. Dokumenterar man inte detta kan man ju inte följa upp det och det blir inte rättssäkert för eleven. Jag har förut skrivit om vår oförmåga att utreda på ett tillförlitligt sätt: Förväntningar på skolan

Jag undrar om det kan vara så att det som upplevs som dokumentationsbörda är en relik från den förmedlingspedagogiska inriktningen där allt ska komma från läraren, nästan som en gåva, till elev och föräldrar. En mer inkluderande ansats kräver istället att eleven görs delaktig i dokumentationen. Vissa åldrar och grupper kanske kan ta över mycket av dokumentationen, till exempel dokumentation av lektionerna?

Kan det också vara så att de datorprogram som många skolor använder också är sprungna ur en förmedlingspedagogisk tradition så att det alltid förväntas vara läraren som dokumenterar genom att klicka här och där och göra det rätt på ett sätt som kanske inte alltid passar den enskilda läraren? Många av programmen verkar ha inspirerats av amerikanska eller brittiska program och kan bli svåra att översätta till svenska läroplanens intentioner. Förväntningarna om vad som ska dokumenteras, varför, för vem och vad som ska dokumenteras blir inte tydliga. Precis som elever inte blir motiverade att arbeta med sådant som inte har ett tydligt VARFÖR känner lärare samma sak när det gäller att anpassa sig till datorprogrammen snarare än till behovet av dokumentationen? Dessutom, vad händer med ledarskapet om det är datorprogrammet som ses som den som kan förmedla rätt information snarare än läraren?

Nog om datorprogrammen, tillbaka till definitionen av en lärare. Tänk om denna slogan leder till att fler lärare anser att det inte är deras sak att ge den vägledning och stimulans som elever har rätt till oavsett förutsättningar? Istället för att kompetenshöja kring dessa frågor kan det vara frestande att ha kvar fokus på ämnesplaner och därmed anse att elever som har svårt att tillägna sig kraven inte har i klassrummet att göra.Jag ser och hör det alltför ofta för att kunna sova gott om nätterna när jag hör “lärare måste få vara lärare”.

Läraren ska

Utgå från den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande.

Stärka varje elevs självförtroende samt vilja och förmåga att lära.

Stimulera, handleda och stödja eleven och ge särskilt stöd till elever i svårigheter.

Tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen.

Organisera och genomföra arbetet så att eleven utvecklas, upplever meningsfullhet, att utvecklingen går framåt, får möjlighet till överblick, får stöd i sin språk- och komunikationsutveckling, får successivt större självständiga uppgifter och ökat eget ansvar samt får möjlighet att arbeta ämnesövergripande. (LGR11 & GY11)

Nästa vecka fortsätter jag på samma tema och funderar över samtalet som en överskattad åtgärd i svensk skola. En lärarstresshöjare som inte påverkar elevers studieresultat tänker jag.

2 comments on ““Lärare måste få vara lärare” – en farlig slogan

  1. Lena Fohlin
    29 januari, 2015

    Tack!!! Detta vill jag gärna dela med kollegor och ledning på skola och förskolor , med källangivelse förstås. Du sätter ord på specialpedagogiska tankar:)
    MVH Lena Fohlin, tal-och specialpedagog i Skövde

    • specialpedagogen
      29 januari, 2015

      Tack Lena! Jag blir jätteglad om jag kan bidra till diskussioner!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 augusti, 2014 by in Ledarskap, Skoldebatt.
Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: