specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Har inkludering blivit ett skällsord?

Stockholms Stads beslut att minska tilläggsbeloppens storlek fortsätter att skapa debattartiklar. Igår fick jag en artikel (Se Aftonbladet) av min specialpedagogkollega Jenny Naroskin på Kulturama i Stockholm. Vi diskuterar ofta detta med inkludering och vad det egentligen innebär. I artikeln skriver många namnkunniga artister att Stockholms Stad ägnar sig åt inkludering och att det är ett billigt sätt att ordna undervisning åt barn med stödbehov och att inkludering är en trend i samhället, kanske just för att det är en billigare åtgärd.

Det är ju jättefint att artister och andra yrkesgrupper häver upp sina stämmor och jag förstår verkligen oron och upprördheten eftersom det ju verkar som om beslutet får oanade konsekvenser för barnen. Men jag blir bekymrad om begreppet inkludering kidnappas och ges en innebörd som inte stämmer.

Att inkludera är att ändra system och organisation så att det passar individer. Exkludering är konsekvensen av att tvinga individer att anpassa sig till rådande system och organisation. Det Stockholms Stad gör när de flyttar barn från en anpassad verksamhet till en organisation som barnen har dokumenterade svårigheter att klara av är att utsätta dem för exkludering. Det är inte en inkluderande åtgärd. Punkt. Läs gärna Salamancadeklarationen från 1994. Sverige har förbundit sig att följa den.

Däremot kan man diskutera hur det kommer sig att antalet barn i resursskolor och anpassade verksamheter har ökat så dramatiskt. Enligt SvD imorse handlar det om en ökning i Stockholms Stad från knappt 100 elever 2009 till 400 elever 2013. Vad beror ökningen på? Jag kan tänka mig flera faktorer som påverkat den utvecklingen:

1. Föräldrar kräver mer idag. Man står inte stillatigande bredvid och accepterar att barnen inte når mål eller mår dåligt. Jag märker också en tydlig förändring i attityden till betygen. Föräldrar vill att barnen ska ha möjlighet att nå högsta betyg trots funktionsnedsättningar, det var inte självklart för bara 10 år sedan.

2. Man upptäcker problem av mer varaktig karaktär tidigare idag, till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tidigare fanns kanske en tendens att tro att problemen växer bort och är tillfälliga.

3. Den nya läroplanen har tagit mycket tid och kraft att implementera och fokus har utan tvekan varit på betygen och kunskapskraven. Få lärare som jag möter har ägnat tid åt att läsa de mer övergripande texterna trots att de utgör kärnan i värdegrunden. Här står ju till exempel tydligt att undervisningen inte kan bedrivas lika för alla.

4. Alla diagnoser och krav på särbehandling är uttryck för behov av mer individualisering, men skolan sitter fast i en struktur som vilar på kollektiva lösningar i allt från ramtid, timplaner till lektioners innehåll.

Oavsett anledning är det uppenbart för mig att väldigt många av de barn som nu har plats i resursskolor har utsatts för exkludering tidigare. Det är exkluderingen som har tvingat dem och föräldrarna att söka sig till andra verksamheter. Det är en tydlig trend att vanliga skolor accepterar (kanske med viss lättnad?) att de inte kan göra något för de barn som behöver något annat än de barn som uppfattas som “normala”. Den dramatiska ökningen av resursskolor och barn som står i kö för att komma dit är i mina ögon det stora problemet.

Det är sant att många av de elever som äntligen kommer till anpassad verksamhet finner större ro och mår och presterar bättre. Det är viktigt. Men vilka andra konsekvenser får segregeringen? Jag ser följande konsekvenser som allvarliga:

1. Så kallade normala barn lär sig att de inte behöver tolerera alla människor och deras uppfattning att vissa barn inte hör hemma bekräftas.

2. Lärare och föräldrar lär sig samma sak.

3. Elever med funktionsnedsättningar som bara träffar andra barn med samma funktionsnedsättningar får mindre chans att lära sig hantera omvärlden som den faktiskt ser ut.

4. Skolan i stort behöver inte utvecklas i en inkluderande riktning så länge det finns alltfler alternativ som man kan lämpa över de här barnen till.

Det råder delade meningar bland pedagoger och experter på inkludering huruvida det är möjligt att inkludera alla barn eller om det inte går i vissa fall. Just nu går det inte, tyvärr men jag tänker att vi ändå borde ha en nollvision, precis som samhället har en nollvision när det gäller trafikolyckor. Det finns fullt ut inkluderande skolor i världen att inspireras av. Det går. Frågan är om vi vågar släppa taget om den kollektivistiska grundsyn som präglat vår kultur och som jag tror försvårar en sann inkludering.

Under tiden som detta arbete ges prioritet  måste naturligtvis de barn som nu finns i anpassade verksamheter fortsätta att gå där. Allt annat är exkludering. Inte inkludering.

5 comments on “Har inkludering blivit ett skällsord?

  1. Carina Leffler
    13 september, 2013

    Kloka och viktiga tankar!

  2. Maria Källmark Molitor
    14 september, 2013

    Du är ett föredöme i ditt kloka sätt att utrycka dig, det är ett rent nöje att läsa dina ord. Du berikar skolsverige.
    /Maria Rektor

    • specialpedagogen
      14 september, 2013

      Tack snälla för din vänliga och peppande kommentar! Din och andras kommentarer visar att vi är fler som tänker lika och kan göra skillnad tack vare att vi når varandra i social medier! Heja dig som rektor! /Helena

  3. Pingback: Bemötande: ”Vår huvuduppfattning är att inkludering är bäst för flertalet elever” | Barn i behov

  4. L
    20 oktober, 2014

    Kloka tankar om inkludering och exkludering!

    Många politiker verkar tro att inkludering blir billigare i den vanliga skolan istället för att ha särskilda skolor.

    Men det kommer nog att kosta mer, åtminstone i början när hela systemet måste göras om för att passa individuella behov och individuella sätt att lära sig på. Kanske det blir mer effektivt så småningom, men man måste satsa ekonomiska resurser från start om inkluderingen ska bli bra, på riktigt.

    Inkludering innebär inte att alla ska stoppas i samma skola och så fortsätter man undervisa en hel klass på exakt samma vis. Inkluderande anpassningar kan inte uppstå utan kunskap och fortbildning kostar också pengar.

    Det finns lyckade inkluderande skolor bland annat i USA, har jag förstått, där specialpedagoger, logopeder och annan expertis kommer till de personer som behöver det i klassen så det är många vuxna runt barnen vilket gynnar alla förstås.

    Det vore bättre om det var pedagoger och specifikt specialpedagoger som var med och utformade hur den framtida skolan skulle se ut för barn med särskilda behov, inte politiker som mest ser på hur kronorna ska fördelas. Det behövs en verklighetsförankrad anpassning av verksamheten, fortbildning och fler vuxna i skolan så att alla har en chans att lyckas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 13 september, 2013 by in Inkludering, Skoldebatt and tagged , , , , , .
Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: