specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Särskilt stöd tas bort – vad bra! Då flippar vi ÅP och organiserar för inkludering på allvar.

I dagarna har många känt oro, ångest och skräck i och med att Stockholms Stad har gått ut med nya direktiv angående särskilt stöd i skolorna. Elever med dyslexi ska inte längre räknas som en grupp som behöver särskilt stöd och resurserna till särskilt stöd ska minskas. Som förälder har jag full förståelse för de upprörda känslorna och den rädsla som beslutet väcker. Som lärare och specialpedagog kan jag se fördelar med beslutet även om jag tycker att beslutet skulle ha föregåtts av rejäla satsningar på och synliggörande av förändrade arbetssätt i skolan. Att bara ta bort och säga att det ska gå utan att förändra riskerar att rycka undan mattan för många.

Att ha dyslexi, ADHD eller Autism är inte en enkel biljett till lägre betyg och svårare skolgång. Det är inte dyslexin i sig som orsakar problem i skolan utan det är skolans krav som orsakar svårigheterna. Visst, det är i många stycken en förenkling men ur ett specialpedagogiskt perspektiv är det viktigt att se situationens betydelse för framgång eller motgång. Det är barockt att sätta elever med dyslexi i en särskild grupp, jag kan inte se någon som helst fördel med det mer än att jag förstår att det kan behövas om man vägrar tillgodose behoven på annat sätt.

Idag läste jag en artikel om en pojke i USA som inte får vara med i fotbollslaget för att han är för överviktig. Kanske kan vi ha särskilda lag för tjockisar? De som har glasögon kan ju också ha svårare att spela boll, de kan också få ett eget lag. Frågan är, vem äger problemet? Är det jobbigt för lärarna som känner att de inte med vissa barn? Då måste arbetet organiseras om så att det blir möjligt att samarbeta kring vissa grupper och så att skolarbetet är mer på elevernas villkor. Är det jobbigt för de andra barnen som inte förstår varför M får utbrott? Då måste arbetet organiseras så att tolerans har största prioritet och att alla synliggör och är tydliga med hur man tänker och känner. Är det jobbigt för eleven med svårigheter för att arbetet är meningslöst eller svårförståeligt? Då måste arbetet organiseras om så att eleven står i centrum. Det är inte lätt men det är inte omöjligt och det är nödvändigt.

Jamen, säger någon kanske, om man har en autismspektrumstörning så är det svårt med alla människor och alla ljud i skolan. Ja, precis. Alltså måste man organisera så att det är möjligt att dra sig undan då och då och tillåta det. Det är också så att den stress som uppkommer i studiesituationer spiller över så att det blir ännu svårare att hantera sociala situationer och situationer med mycket ljud till exempel. Kan man dra ner på stressen i studiesituationerna och vara mer tillåtande kan mycket vinnas även i andra situationer i skolan och i hemmet för det är där det kanske märks mest när barnen kommer hem och är helt slut.

Min son sade så här häromveckan när vi pratade om elever som behöver hjälp i skolan: “Svårigheter och svårigheter, alla har väl svårigheter men många har inte namn på sina”. Det han sätter fingret på är att skolan MÅSTE, oavsett om barnen har en diagnos eller inte, organisera arbetet utifrån det faktum att eleverna inte kan omfattas av arbete som är “one size fits all”. Det kommer att finnas elever i varje klass som har svårt att läsa och skriva, som är väldigt oroliga, som har panikångest, som inte äter ordentligt, som har svårt att sitta still, som hellre vill vara någon annanstans.

Man söker läkarhjälp för att man har ett problem, inte för att man har en diagnos. Problemet är ofta skolrelaterat, men kan också spilla över på andra situationer i vardagen. Att få en diagnos är ofta bra eftersom det hjälper till att skapa en förståelse hos sig själv och hos omvärlden. Däremot ska diagnosen inte användas som metod för att få stöd i skolan. Diagnosen är ett verktyg för att förstå och ha en utgångspunkt för vilket stöd personen behöver både medicinskt och pedagogiskt. Diagnosen ska aldrig vara en bevisbörda för att säkra stöd eller förståelse för den man är.

På min skola flippar vi nu åtgärdsprogrammen och informationen om elevers särskilda behov. Det som ibland räknas som särskilt stöd är nu vanlig pedagogik och ska prövas innan åtgärdsprogram eventuellt är aktuellt. Varje lärare får ett dokument där all information om elever i klassen finns samlat istället för att läraren ska samla på sig och ta sig igenom flera olika dokument om olika elever. Det synliggör också det faktum att de åtgärder som vissa behöver är sådant som är bra för alla. Så här kan det se ut: Flippat ÅP- exempel. Självklart är det bara ett steg på vägen men vi måste börja någonstans.

Kanske är det så att Stockholms Stads beslut kan sätta fart på arbetet med att inkludera på riktigt och inte bara genom att kräva att elever med särskilda behov ska klara sig i en “one size fits all”-miljö?

20 comments on “Särskilt stöd tas bort – vad bra! Då flippar vi ÅP och organiserar för inkludering på allvar.

  1. Aya Stehager (@ayaste)
    23 augusti, 2013

    Gillar’t! Tips på forskningsbaserad bok i ämnet inkluderande arbetssätt utan särskilda undervisningsgrupper och nivågruppering, om föregångskommunen Essunga: http://www.liber.se/Facklitteratur/Pedagogik/Allman-pedagogik/Inkludering-och-maluppfyllelse/

  2. Karin Brånebäck
    24 augusti, 2013

    Så bra och så klokt!
    Skolan måste våga förändras och se nytt. Vi behöver se eleverna och börja där de befinner sig istället för att kräva att våra elever anpassar sig till ett stelbent system.

  3. slojdlararen
    24 augusti, 2013

    Åh vad jag gillar detta blogginlägget. Att sätta elever i särskilda undervisningsgrupper leder inte till något annat än att det kommer finnas andra som då ”behöver” särskilda undervisningsgrupper. Det blir en ohållbar situation. Bättre att möta eleven med en undervisning som är planerad och anpassad för eleven. Jag gillar flippade ÅP:-)

  4. Åsa Sjölund
    26 augusti, 2013

    Även jag gillar detta inlägg. Vi har något som liknar ert flippade ÅP och vi hoppas att det ska få genomslagskraft. Hos oss är det många elever som hamnat i ‘ behov av särskilt stöd’ pga att arbetssätt inte alltid anpassas efter elevernas behov men nu har vi påbörjat ett aktivt förändringsarbete som ska leda till att undervisningen blir mer språk- och kunskapsutvecklande..

    • specialpedagogen
      26 augusti, 2013

      Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det finns ju en massa projekt runtom i Sverige och det skulle vara intressant att följa dem. Du får gärna höra av dig senare och berätta om era erfarenheter. Jag tror att det kan gå ganska snabbt om vi bara vågar börja någonstans!

  5. ogonrorelseterapi
    21 september, 2013

    Å vilken bra blogg du har!! Speciellt detta inlägg berörde mig då vår dotter är under utredning om hon har Autismspektrumtillstånd utöver sin OCD. Hennes skola är fantastisk . En liten skola med 200 elever från förskoleklass till åk 9. Vår dotter går i 7:an och känner sig trygg i sin lilla klass bestående av 11 elever. Lärarna är engagerade! Jag ska tipsa dem om din blogg! Underbart att läsa hur engagerade lärare det finns! Tack! Anna

    • specialpedagogen
      21 september, 2013

      Tack för positiv feedback! Vad skönt att din dotter har hamnat i en bra skola. Varmt lycka till med hennes skolgång och ert arbete med henne som föräldrar. Det gör skillnad, det vet vi ju! Vi ses kanske igen här! /Helena

  6. Britta
    24 september, 2013

    Hej!
    Intressant! Har just hittat hit och börjat läsa.
    En sak som stör mig i debatten om inkludering är att man utgår från att alla ska göra på samma sätt. Antingen har vi särskilda undervisningsgrupper eller så ska alla inkluderas i klasser. Varför utgår man inte bara från individen? Måste vi ha ett antingen eller? Det finns elever som mår bra av att gå ifrån klassen. Kan man inte bara organisera det så att de i så fall kan göra det? Nu bedriver man nästan hetsjakt på särskilda undervisningsgrupper och jag tycker att det är synd att pendeln ska slå så hårt åt andra hållet.
    Jag ska fortsätta läsa dig!
    Hälsningar Britta Åberg, lärare Kramfors kommun

    • specialpedagogen
      25 september, 2013

      Hej! Inkludering handlar ju om att ändra system efter individen och inte tvärtom. Jag håller med dig om att diskussionen fastnar i antingen eller. Är det för övermäktigt att tänka flexibelt och vara beredd att ordna? Vad tror vi att vi kan förlora på det? Vi får fortsätta följa debatten och dra våra strån till stacken!/Helena

  7. Malin
    1 februari, 2014

    Jag håller med dig om vilken skola vi bör bygga och jag håller med dig om att allt alltför höga krav ställs på eleverna att anpassa sig till det existerande systemet. Men att inte se att en funktionsnedsättning är en FUNKTIONSNEDSÄTTNING är grymt. Din idé om att barn med autism skall ”dra sig undan ibland” är lika klok som att säga att en enbent ibland kan sätta sig och vila, eller att en synskadad då och då kan ta på sig glasögon. Autism innebär en KONSTANT oförmåga att filtrera intryck. Försök föreställ dig det och inse vilket orimligt krav du ställer på det barnet att lära sig både skolkunskaper och socialt samspel på en vanlig stockholmsskola. Lär dig italienska i en bergochdalbana. Försök grupparbeta i en tunnelbanevagn i rusningstrafik. Barnen sitter inte under bänkar, gömmer sig i garderober eller stannar hemma för att de är lite ledsna. De försöker undvika ett kaos som för dem blir närmast psykotiskt. Det enda de kan göra är att försöka skärma av fysiskt och psykiskt. De förstår inte vad du säger för ditt tal blir inte mer framträdande i ljudbilden än fläktsystemet om du så står en decimeter ifrån dem. Det kan du inte ändra på! Det syns inte på dem men de behöver er hjälp. Var empatiska med de osynliga funktionsnedsättningarna och lär er vad de innebär innan ni talar för deras räkning! Skolan är det område i samhället som barnen med behov av särskilt stöd, lågt begåvade och NPF, behöver allra mest, som innebär den avgörande skillnaden för deras hela liv och samhällsdeltagande. Skolan är samtidigt det område i samhället som är minst delaktig i förståelsen för och planeringen omkring den här gruppen. Och om inte ni i skolan förmår tänka i de banorna för det är för provocerande mot inkluderingsideologin, då kan inte ni få ha hand om våra barn!!

    • specialpedagogen
      2 februari, 2014

      Hej!
      Jag jobbar och har nära kontakt med både barn och ungdomar med autismspektrumstörningar som det heter och håller helt med dig om att små detaljer kan störa mycket för dessa barn. För en del är det så övermäktigt att den miljö som just nu finns till hands inte fungerar. När vi i skolan ska undersöka varför ett barn inte klarar målen eller visar stora svårigheter ska vi titta på individ, grupp och organisation och i det ingår att titta på miljön. Att dra sig undan kan och ha en reträttplats kan fungera mycket bra. Om det inte gör det så får man hitta en annan lösning. Det du beskriver om en vanlig skola är precis det jag vill att vi analyserar närmre. Autism KAN vara ett konstant tillstånd men är oftast en förklaring för symptom som uppstår i vissa situationer. Därmed är det situationen man måste göra så stressfri som möjligt. Det du beskriver är inte inkludering utan integrering där barnet får anpassa sig. Jag förstår din oro och din ilska, jag gissar att du har dåliga erfarenheter av skolan. Jag kan däremot inte acceptera att jag inte skulle ha empati med barn och unga (och vuxna) med autism, det var orättvist skrivet. Många lärare har brist på kunskap om autism och kan verka oempatiska, det blir så att säga deras symptom även om de inte är oempatiska i grunden. Eftersom det finns exempel på skolor som lyckas med inkludering (men inte i Sverige) kan jag inte tycka att exkludering är det naturliga och så långt man kan komma i arbetet med detta. Just nu i Sverige kan vi ändå minska antalet barn och unga som exkluderas, det är jag övertygad om. Hoppas att du får möta förstående personer i den skola/de skolor du har kontakt med. Vi so jobbar med detta gör vårt bästa för att kompetenshöja!

  8. Malin Holm (@MalinHolm9)
    6 februari, 2014

    Hej.

    Autism är en funktionsnedsättning och per definition kronisk. Man kan hantera sin funktionsnedsättning mer eller mindre framgångsrikt och miljön kan anpassas till att minska risken för funktionshinder, Men du har helt fel i att Autism inte skulle vara situationsbetongar. Om du inte talar om symtomet autistisk dvs inte kontaktbar?

    Men mitt barn har fel på stimulusfiltren i sin hjärna och det är konstant. Det gör honom överkänslig för stimuli, hela tiden. Han kan hantera det ett tag men han måste alltid hantera det Jag gissar att han är ganska van eftersom det är det naturliga för honom, men han avskärmar också vanemässigt. Det är inte överkänsligheten som inträffar ibland utan han möter då och då gränserna för sin förmåga att orka. När han gick på dagis, och det var ändå ett sant inkluderande dagis, låg han ofta bara i en hög när vi kom och hämtade honom, De brukade trösta oss att han varit piggare på förmiddagen men så stora krav ställde miljön på honom att han blev fullkomligt utmattad efter en stund.

    Det är ju väldigt bra om du i ditt arbete upplever att barn med AST kan funka i vanliga skolan och med dina metoder. Försäkra dig bara om att det verkligen är på deras villkor, så det inte är så att de ligger på eller över gränsen för sin förmåga hela tiden vilket kanske hämmar deras förmåga att lära och utvecklas längre än vad du ser nu.

    Jag tycker din argumentation är tveksam, när du säger att det är absurt att sätta barn med dyslexi i en grupp. Varför det? Skulle det vara så hemskt att gå i en grupp med dyslektiker menar du? Du tror inte de kan vara inkluderade med varann? Eller spela boll med andra överviktiga för den delen. Det handlar väl en hel del om vad de erbjuds i den gruppen där de är. Jag har alltid tänkt om mina söner; det är ju mitt barn med autism som går i en verkligt inkluderande skola – en resursskola – där undervisningen är den yppersta i landet för hans problematik, Där han är en alldeles jämlik vän och klasskamrat, även om han har lägst social kompetens även i DEN gruppen. Senast han skulle på skolutflykt planerade han att bjuda en klasskompis på bullar eftersom ”Hon tror att vi hatar henne för hon är så jobbig, hon kallar sig för ”Röjarralf” (svår ADHD och Autism). I vanliga skolan satt han ensam på läskliniken i ett år, för han kunde inte vistas i de miljöer där de andra barnen var. På skolgården sprang han helt avskärmad fram och tillbaka och utstötte delfinliknande ljud eftersom han var tvungen att avskärma sig helt för att uthärda ljudbilden och det överväldigande i hela situationen. han kände ju ingen.

    Du blir upprörd när jag inte finner dig empatisk, och jag förstår att du vill föra ”de svagas talan” men jag tycker att ni som pratar ”inkludering” tappar mitt barns perspektiv i diskussionen samtidigt som era ord vägt tungt t ex i den nya skolförordningen som nu drabbar honom mycket hårt.

    • specialpedagogen
      6 februari, 2014

      Jag håller helt med dig om att din son går i en skola som verkligen är inkluderande och det är det sättet att se på barnen och arbeta som vi måste sträva efter. Som det ser ut nu kommer det inte att fungera för alla och det är hjärtskärande att ta del av föräldrars utsagor om vad de och deras barn har varit med om. Min ingång är att jag är övertygad om att fler barn kan delta i undervisning tillsammans med andra barn. Det är inte styrdokumenten eller något nytt i skollagen som din son drabbas av, tvärtom är den nya lagen och den nya läroplanen mycket tydlig med barnets rätt att utvecklas utifrån sina förutsättningar och behov. Det är skolans oförmåga att tillgodose de behoven som din son drabbas av och det är det jag och många andra jobbar för att förändra. Jag för inte de svagas talan, jag säger att vi måste se skolverksamheten utifrån fler perspektiv än bara vuxenperspektivet och vi måste följa de lagar som finns (vilket bevisligen inte sker nu). Jag kan inte föra andras talan, det är inte min roll. Min roll är att peka på vad som faktiskt fungerar på många ställen i världen (Sverige är inte föregångsland när det gäller pedagogiska frågor) och att problematisera det som just nu verkar vara svart eller vitt. Under tiden accepterar jag att en del barn, som din son, inte mår bra av att placeras i vanlig klass. Jag förstår att det kan verka som om vi som diskuterar pedagogik i allmänna termer pratar över huvudet på barnen. Jag vänder mig till pedagoger, de som verkar i och har makt över skolan för att påverka. Jag vidhåller att detta är en medborgarrättsrörelse och jag vänder mig mot exkludering. Det är inte samma sak som att tvinga in alla i ett kollektivt system, tvärtom. Jag hoppas att din son får fortsätta att ha en skolgång som passar honom!

  9. Lotta Abrahamsson
    7 februari, 2014

    Dokumentet som du så snällt delat med dig är jättebra. Vill gärna sprida det. Vem ska jag hänvisa till som författare av det?

  10. Linda Dyverfeldt
    8 februari, 2014

    Hejsan!
    Intressant att ta del av ditt inlägg och få ta del av hur ”båda sidor” tänker.

    För jag har just undrat över detta, hur man menar när man förespråkar integrering för alla. Ditt inlägg gav mig lite mer förståelse hur tanken bakom ordet integrering kan se ut.

    Bara det att jag är förälder, som just nu är livrädd för att mitt barn ska hamna i kläm, mitt i en politisk kurva, som svänger alldeles för fort, med för hög hastighet, där inga skyddsnät och airbags finns. Inget som dämpar hans fall.
    ”Vanliga” skolorna är inte redo att ta emot mitt barn. Jag har varit i kontakt med flera rektorer som utrycker sin frustration. De har vare sig kunskap, ekonomiska resurser eller rent lokalmässiga möjlighet att erbjuda mitt barn en bra skolmiljö.
    Vad gör jag då? När Resursskolorna bromsar intagningen pga att deras framtid är så osäker och de vanliga skolorna inte är redo för de har inte hunnit med i svängarna, vad gör jag då?
    Ska en hel generation barn med npf hamna i kläm, vad kommer detta kosta samhället? Barn hamnar snett, föräldrar bränner ut sig, syskon blir drabbade, hela familjer sjunker sakta under ytan.

    Jag förstår dina tankar och hoppas verkligen att våra svenska skolor blir bättre på att se möjligheter och lösningar, vill bara dela med mig av min rädsla och frustration, min sida!

    Kort om vår situation:
    Mitt barn ska börja förskoleklass ht 2014.
    Han har haft turen att gå på en liten förskola med endast 15 barn i gruppen, engagerad personal som gjort allt förstår han ska orka dagen.
    Redan som tvååring blev miljön på förskolan för svårför honom, för mycket intryck som han inte har möjlighet att stänga ute. Sen dess kämpar vi dagligen, vecka ut och vecka in med att hjälpa honom att hålla sig ovanför ytan, ibland funkar det men många gånger inte.
    Idag går han i femårsverksamhet, vi har dom finaste pedagogerna med mycket goda kunskaper i att möta barn med särskilda behöv men pga miljön,
    21 barn på begränsad yta.
    Pga miljön är det ändå precis på gränsen att min son klarar sig. Vi föräldrar har gått ner i tid och har ett barn som bryter ihop hemma. Då är detta iförskolan, innan krav på inlärning och koncentration ens har börjat.
    Min son är en mycket smart vetgirig och kreativ kille, ligger långt fram i språk men han saknar filter, filter som stänger ute intryck.

    Min största önskan är att han ska få komma till en miljö där han mår bra, där han känner sig integrerad i sin egna klass som är i storlek med vad han klarar av, där han får vänner som känner igen sig i hans sett att se på världen, där de får mötas på ”samma” villkor.
    Jag vill inte att han han ska tillhöra en klass som är mer än vad han klarar av, att ständigt tas åt sidan, att ständigt känna att han inte hänger med i kompisarnas tempo, att ständigt känna att han är annorlunda, att han inte passar in.

    Hur gör vi nu?

    • specialpedagogen
      10 februari, 2014

      Hej Linda!
      Du beskriver väl det dilemma som föräldrar ställs inför och det finns ett glapp mellan vad skolan är skyldig att göra och oftast vill göra och vilken kompetens som finns för att säkerställa att det går. Om det inte finns någon skola som kan göra det där man bor är man som förälder hänvisad till resursskola tyvärr. Jag vill betona att många resursskolor gör ett jättebra jobb men det finns inget stöd i forskning som visar att det går bättre för barn som har segregerats, därför är jag skeptiskt till den utvecklingen. På individnivå, för enskilda barn måste man se till att det funkar, här och nu.

      Ni föräldrar ser ju tydligt er sons styrkor och det bästa vore om skolan också hade styrkorna i fokus, det är väldigt lätt hänt att man hamnar i svårigheterna och stirrar sig blind på vad som inte funkar. Finns det någon skola där ni bor som har inkluderande verksamhet så att han kan gå i både liten grupp och ibland tillsammans med en större grupp? Ofta, inte alltid, funkar det bra om man har en reträttplats som man kan gå till när det behövs. En del av strategierna handlar om att medvetandegöra hos barnet när det blir för mycket så att man kan förebygga och inte ta hand om efteråt som ni får göra nu efter förskolan.

      Jag skulle ringa runt till de skolor som finns i närheten och höra hur det funkar. Om de säger att tilläggsbelopp går att få, hör om det är tänkt att användas till assistent och isåfall – välj något annat. Jag har själv aldrig fattat vad assistenter som ofta är ungdomar ska klara av som utbildade lärare inte anser sig klara av. Ofta handlar det om att kunna förvara barnet bättre och det är inte pedagogisk verksamhet. Många rektorer är insatta i detta och vill bedriva en mer inkluderande verksamhet och jag är säker på att det kan hittas i områden där det finns ett utbud av skolor att välja mellan.

      Det är en jättesvår fråga för det här arbetet kommer att ta tid och det finns barn som behöver stöd NU. Det vi kan göra som föräldrar är att ställa större krav på skolorna, skollagen är tydlig och läroplanen också. Ni vet vad som fungerar och det ska man ta hänsyn till. Hade han haft en synskada hade man anpassat miljön utan att fundera, det svåra är dessa barn med till viss del osynliga svårigheter eller svårigheter som yttrar sig på ett sätt som en del tycker handlar om att de inte skärper sig tillräckligt.

      Vad tänker jag att ni ska göra då? Som sagt, ring till flera skolor och hör hur de jobbar med elever som din son. Han är inte ensam så de har stött på det förr. Hör med kommunen hur de tänker att det ska fungera utifrån skollag och läroplan. Läs på kapitel 2 och 3 i skollagen så att du har koll på den och det första kapitlet i läroplanen. Det är mer krävande att vara förälder till ett barn som inte anses fungera på ett förväntat sätt och framförallt handlar det om att få andra att förstå vad det handlar om. Om du inte får tillfredsställande svar från skola/kommun, vänd dig till någon resursskola och hör vad de säger. Ibland kan det behövas resursskola ett tag, de brukar vara duktiga på att träna barnen just i strategier för att klara vardagen bättre.

      Under tiden åker jag och andra runt och gör vårt bästa för att få till stånd en förändring så fort det går.

      Hör gärna av dig igen och berätta hur det går!

      Hälsningar
      Helena

  11. Malin Holm
    25 februari, 2014

    Bästa Helena,

    Du verkar så stark och engagerad för en inkluderande skola. Jag tror många ser upp till dig och identifierar sig med dig och ditt engagemang. Jag ber dig att förstå arten av våra barns svårigheter. De behöver att du och dina kollegor accepterar dem och talar också för dem – och inte bara som ett beklagligt undantag utan med respekt för den mycket allvarliga funktionsnedsättning de har.

    Skollagen är full av beskrivningar om rätten till särskilt stöd. FB sidor som Autismspektrum-skola etc etc är fulla av den ena mer tragiska berättelsen än den andra av hur detta misslyckats. Det är så många.

    Skolförordningen har nämligen samtidigt sagt att inget särskilt stöd som behövs i klassrummet kan betraktas som extraordinärt och därmed berättiga skolchefer till extra resurser utöver skolpengen. Det kräver att varje enskild skolchef måste förstå allvaret i problematiken för att adekvata stödinsatser skall ges, och fördela de resurserna. Det är nu barnens – Lindas – enda chans.

    Det behövs det att din beundransvärda envishet inte arbetar mot våra barn, för då blir det goda du vill göra destruktivt för dem! Snart finns inte de där resursskolorna du menar att man ”tyvärr” får ta till. Eftersom de behöver tilläggsbeloppen för att gå runt ekonomiskt så kommer de nu att lägga ner. Ingen intagning sker för F-2 i or, som Linda skriver – oavsett hur det går för hennes barn.

    Jag vill dela en av de bästa och mest pedagogiska beskrivningar jag läst om NPF-barns hjärna. http://munderbar.wordpress.com/2014/02/25/gastbloggare-om-hemmasittande/

    Jag skulle vilja veta hur du ser att vi skall kunna göra med elever som har de svårigheter som beskrivs där. Och om du fortsatt tycker att det viktigaste och mest lyckosamma som kan hända dem i deras liv är att gå med andra barn utan diagnos, kosta dem vad det kosta vill. För normalitet smittar inte. Autism går inte bort. Autism går inte heller nåt vidare att medicinera. Många drabbas redan under tonåren av allvarlig psykiska pålagringar.

    Forskning finns det mycket av och inte all är gjord och inte all är bra. Fråga istället de barn, ungdomar och föräldrar som är berörda så kan du kanske känna mer tillit till att ge dem anpassade sammanhang, pedagogik och miljöer ofta är som att vända på en hand. Det har räddat liv.

    Jag känner mig så maktlös när en så engagerad, bra och juste person som du inte förstår!

    • specialpedagogen
      2 mars, 2014

      Bästa Malin!
      Jag har valt att inte var särskilt privat eller personlig i mitt bloggande men jag kan berätta att jag är en av dem som väl förstår hur det kan vara att leva med NPF. Jag tycker också om den blogg du länkade. Mitt engagemang riktar sig mot skolor eftersom jag tänker att det är där vi kan påverka i rätt riktning. Det betyder inte att jag inte är medveten om de dilemman som finns både för individer, för grupper och för skolor samt inte minst för föräldrar. Jag förstår att du tänker att jag inte förstår men mitt fokus är på organisationen, de individer som nu är i situationer som inte fungerar är ju där för att situationerna just inte är anpassade. Det ÄR svårt att tala om inkludering eftersom så många har så många tankar om vad det är. Jag tänker att jag vill bidra till att nyansera den diskussionen så att det inte handlar om antingen eller, inte handlar om bra eller dåligt, inte handlar om NPF eller inte. Inkludering handlar om alla. Just nu finns det inte många goda exempel att tillgå för att beskriva bra inkludering, det är ett problem för mig och andra som fördjupar oss i inkludering. Att däremot kämpa för att alla skolor ska ha en genomtänkt strategi för att öka inkludering är nödvändigt. På individnivå är det jättesvårt eftersom det fortfarande saknas kompetens och kunskap om vad många barn behöver både när det gäller miljö och pedagogik. Tilläggsbeloppen är också ett problematiskt område rent strukturellt medan det självklart räddar många barn som det ser ut nu. Jag skulle också bli förtvivlad om jag hade ett barn som tvingades lämna en verksamhet som fungerar mot något som inte är beprövat och som jag ser det är det lagvidrigt. Det här ÄR jättesvårt och jag önskar att jag kunde presentera ett recept men det kan jag inte för alla. Däremot kan jag det för väldigt många som jag är övertygad skulle kunna välkomnas på goda villkor i ”mainstream” skolor och klassrum. Resurskolorna är väl de exempel vi har idag som är mest inkluderande skulle jag säga. Det är inte den verksamheten jag vill ändra på, det är den sk vanliga verksamheten som är mitt fokus. Jag har träffat många rektorer som jag har fått råda att sluta sätta in barn i vanliga klassrum eftersom det inte är inkludering. Det finns så många dimensioner och det står och faller med kompetens, vilja, kunskap, bemötande, förståelse och inte minst valfrihet som ska gälla även barn som behöver särskilt stöd. Alla barn har rätt att välja skola utom de barnen och deras familjer, det tycker jag är orättvist. Jag vill alltså fortsätta fokusera för att så många som möjligt kan inkluderas men jag kommer aldrig att stå för ett tvång i det pga politisk korrekthet, det är inte mitt mål. Min målgrupp är fortsatt lärare och skolpersonal. Jag anar att du kanske jobbar med barn i resursskola? Isåfall är ju ni en nyckelgrupp också eftersom ni besitter den kompetens som behöver föras ut i resten av skolan. En viktig inkluderingstanke jag har är att bjuda in lärare in i resursgrupper och i den mån det fungerar också barn från ”vanliga” klasser. Inkludering behöver inte betyda att man flyttar på barnen som behöver stöd utan att man flippar resonemangen och flyttar på andra lärare och barn. En viktig aspekt är också att jag är gymnasielärare även om jag också jobbar i grundskolor som konsult. I bloggen är alltså målgruppen gymnasielärare och de elever vi möter där. De eleverna har en annan mognad än de små barnen och där kan ultramycket göras för att få med fler, det är jag HELT övertygad om eftersom jag ser det dagligen. Jag tror att alla vi som är engagerade får se det som att vi jobbar på olika plan för att lösa de knutar som innebär stora hinder i vardagen för många barn och ungdomar. Vi kanske borde ses och prata mer, det här blir ett långt svar men kan aldrig bli uttömmande! Min avsikt har förstås inte varit att framkalla känslor av maktlöshet, däremot provocerar jag gärna eftersom det driver diskussionen vidare. Jag fortsätter gärna den här eller i andra forum!/Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: