specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Att kommunicera slutbetyget

När jag var nykläckt lärare tyckte jag att betyg var en styggelse och att betygsättningen var en negativ aspekt av jobbet. Jag fokuserade på att göra undervisningen rolig och underhållande och att skapa bra relationer med eleverna. Det var ju helt rätt, det var bara det att allt det vi gjorde och alla tillfällen till lärande följdes aldrig upp och synliggjordes av mig för mig och för eleverna. Min goda avsikt, att undvika betygsfixering, ledde till att eleverna i praktiken bara fick veta hur det gick i slutet av året, en summativ slutsats som inte hade gett eleverna möjlighet att pröva förmågor utifrån andra parametrar än vad de själva tyckte var intressant eller meningsfullt (eller i värsta fall vad jag själv tyckte var intressant…).

Ohållbart, insåg till och med jag och jag började jobba stenhårt med att tydliggöra uppgifter och bokförde noggrant uppsatser och prov. I slutet av varje termin gick jag och eleven igenom listan på resultat på uppgifterna och konstaterade hur många av varje betygsteg som hade uppnåtts. Det blev grunden för det slutgiltiga betyget.

Eftersom jag var noga med att ha många bevis för betygsättningen höll jag på att jobba ihjäl mig med alla uppsatser som togs hem och all bokföring som behövde göras, allt för att säkerställa bevisen för betyget. Det mesta som betygsattes var förstås skriftligt. Förutom att jag gick på knäna mådde jag inte bra av att ha övergett min ideologiska ståndpunkt om betygen, det var som om jag kände mig tvungen att bara ägna mig åt betyg.

Efter en lång resa med noggranna tolkningar av mål och betygskriterier och nu kunskapskrav och syftestexter har jag fortfarande inte hittat rätt sätt men jag känner definitivt att jag är på rätt väg nu (efter 20 år!). Bedömningen är något som sker kontinuerligt och helt odramatiskt eftersom det är självklart att jag ska ge verktyg för utveckling, inte bara uppgifter att göra. Att sedan koppla bedömningen till kunskapskraven blir också ganska odramatiskt eftersom de är en del av undervisningen, inte en del av eleven.

När sedan slutbetyget ska kommuniceras tänker jag att skillnaden mellan mitt förhållningssätt nu och då är att när jag tyckte att betygen var stygga blandade jag själv ihop betyg med personliga egenskaper och en känsla av stämpel. Nu är jag noga med att säga “Just nu motsvarar dina prestationer kunskapskraven enligt det som Skolverket har satt upp som måttstock. Det betyder inte att det är ett mått på din engelska i stort eller hur du kommer att lyckas med att använda språket i ditt fortsatta liv. Hade du haft mer tid på dig är det troligt att dina prestationer hade nått högre men just nu, när jag har som uppgift att sätta ett slutbetyg är det dessa kunskapskrav dina prestationer visar”. Jag är också noga med att understryka vilka styrkor jag har sett i elevens prestationer och vilken typ av utveckling jag har noterat.  

Jag är alltså noga med att undvika att säga “du har fått ett D” eller “du har visat” eller “ditt betyg blir…”. Istället trycker jag på prestationen i hopp om att hjälpa till att skilja mellan person och sak. Jag tror att det är viktigt för jag hör lite för ofta att lärare tycker att det är obehagligt att sätta betyg på en elev. Ja, det är klart att det är och det är inte det vi ska göra heller! Vi ska sätta betyg på en prestation som har visats och utvecklats till ett särskilt datum i förhållande till krav som Skolverket har ställt. Vi kan ta på oss ansvaret att hjälpa elever (och föräldrar och oss själva) att se denna skillnad så att vi inte omedvetet medverkar till en känsla av betyg på person eller misslyckande efter stora ansträngningar med litet betygsutfall.

5 comments on “Att kommunicera slutbetyget

  1. Kennet Gonzalez
    2 juni, 2013

    Goda tankar om bedömning som jag kan känna igen mig i. I slutändan är det vårat jobb att sätta en bokstav i förhållande till krav någon annan satt. Men det är min starkaste övertygelse att det är min uppgift att utveckla hela eleven och att visa på vad eleven har utvecklat oavsätt det når upp till vissa kriterier eller inte.

  2. specialpedagogen
    2 juni, 2013

    Hej Kennet! Jag håller verkligen med om att vi ska utveckla hela eleven, det är därför jag är noga med att tala om vilka styrkor och vilken utveckling jag har sett i samband med att slutbetyget meddelas. Samtidigt ska det ju inte komma som en överraskning, det är förhoppningsvis något eleven har fått med sig kontinuerligt. Din poäng är jätteviktig, vi får inte glömma bort till exempel kreativa förmågor bara för att vi ska sätta ett slutbetyg som inte handlar om kreativitet, bara för att ta ett exempel!

  3. Agnes
    11 juni, 2013

    Intressant.. Som relativt ny lärare har jag gått i liknande tankar. Vore intressant att läsa hur du gör nu efter 20 år-mer konkret. När och hur får eleven info om på vilken nivå hen har presterat? /Agnes

    • specialpedagogen
      14 juni, 2013

      Hej Agnes och ursäkta sent svar! Jag räds inte att prata om betygsnivåer för det är det som eleverna trots allt vill veta (och föräldrar). Men jag är noga med att tala kvaliteter i stort och sedan kvaliteter i relation till betygstegen. Detta för att vidga perspektivet så att inte betygen blir det enda måttet att mäta kvalitet. Det är en sorts mätning som visar vissa saker men inte allt. Det vittnar inte minst alla framgångsrika människor som misslyckades i skolan om! Jag delar in året i perioder och går tillbaka till kunskapskrav och betyg cirka 3 gånger per termin. Då ger jag inte ett betyg men jag visar vilka bedömningsfaktorer som stämmer med vilka betygssteg. Det vill säga, en faktor motsvarar visade kvaliteter på A-nivå medan en annan faktor motsvarar visade kvaliteter på C-nivå. Om man tänker dig en matris eller ett utvecklingsschema kan det innebära ikryssade eller färgade rutor i olika kolumner och jag är noga med att inte sätta ett betyg på en enskild uppgift. Däremot blir det prognosbetyg vid vissa givna tillfällen, till exempel vid jul och sedan i februari och april. För att göra ett långt svar ännu längre, eleven får besked om nivåer hela tiden i uppgiften men inte en statisk nivå. Sedan mer statiskt i prognoser vid några givna tillfällen. Det ger eleven möjlighet att själv ta kontroll över vilka kvaliteter och förmågor som behöver utvecklas mer är det tänkt. Jag vill passa på att poängtera att 20 år i yrket känns som kort tid, jag är inte klar ännu och vill inte säga att så här ska det vara, bara hur jag gör just nu!

  4. Pingback: Elias Giertz | 50% av mina betyg är okända

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: