specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Vi behöver inte mer tid för reflektion utanför klassrummet utan mer mod att bara göra i klassrummet!

Mer tid för reflektion är ett mantra som hörs ofta i skolvärlden, från lärare till företrädare för lärare och politiker. Det tycks som om detta mantra inte får ifrågasättas, det är en sanning som ingen kan invända mot. Men är det verkligen så? Blir undervisningen bättre av att läraren får mer tid för reflektion? Går skolutvecklingen snabbare för att läraren får mer tid för reflektion utanför klassrummet och långt från eleverna? Jag vill problematisera detta sätt att tänka för jag tror inte längre på mantrat.Ibland kommer elever till mig på mitt kontor och ber om ursäkt för att de stör. Hur har de fått idén att de stör om de söker upp en lärare? Skulle mitt jobb utanför klassrummet vara så väsenskilt från arbetet i klassrummet att eleverna är en börda så snart vi lämnar salen? Sorgligt och inte minst kontraproduktivt.

Jag återkommer gärna och ofta till Moira von Wrights avhandling Vad eller Vem där von Wright utforskar lärarens förhållningssätt och hur detta förhållningssätt påverkar graden av individualisering och i förlängningen en god undervisning. Hon gör en grov uppdelning mellan lärare som har fokus på lektionen, kursen, ämnet eller uppgiften och jämför med läraren som har fokus på eleven; på vem eleven är och hur eleven kommer att utvecklas. Att ha fokus på VAD som ska hända, VAD som ska göras och VAD som ska läras in är mödosamt enligt von Wright eftersom det också innebär att läraren ensam bär ansvaret för VAD som ska hända i klassrummet. I ett VEM-perspektiv ställs högre krav på pedagogiskt ledarskap i klassrummet, nyfikenhet och på lärarens förmåga att knyta ihop säcken, vad den än kommer att innehålla.

Om jag förstår de rapporter och studier om framgångsrikt lärande rätt och om vi dessutom tar hänsyn till att den generation som nu går i skolan ägnar mycket tid åt eget lärande utanför klassrummet är det dags att på allvar lämna den kollektiva uppgiftsrelaterade undervisningen till förmån för utrymma att utvecklas som individ i samklang med gruppen. Detta förhållningssätt kräver att vi lämnar skrivbordet där vi konstruerar uppgifter som ska passa så många som möjligt och istället formulerar uppgifter tillsammans med eleverna så att de verkligen förstås och tas på allvar av eleverna. Vi har fått det viktigaste verktyget för det (jämfört med när jag började som lärare), nämligen målformuleringar och kunskapskrav. Utifrån dem kan vi lära eleverna att lärande inte handlar om att göra klart en given uppgift på given tid utan om fördjupning, hårt arbete på riktigt och om att nå mål på riktigt med eget ansvar. Ibland undrar jag om de elever jag träffar och hjälper på grund av funktionsnedsättningar av olika slag verkligen skulle behöva mig om de fick fördjupa sig på sitt sätt, inte bara utifrån intresse utan också utifrån metod.

I VEM-perspektivets klassrum står inte jag i centrum, det är gruppen som står i centrum och vi skapar undervisningen tillsammans. Marie Linder twittrade nyligen om att en datorintegrerad undervisning skiljer sig från traditionell undervisning just genom att man arbetar mer tillsammans mot målen. Jag behöver alltså inte mer tid för reflektion för det är bortkastad tid, det blir ändå inte som jag har tänkt mig! Om vi lyfter perspektivet från lärarens situation till skolans är det också viktigt att se tanken om tid för reflektion ur ett skolutvecklingsperspektiv. Om läraren har sin egen tid för att skapa lektioner och reflektera över vad som ska hända härnäst är risken överhängande att vi också skapar en situation där läraren förväntas ha ett VAD-perspektiv. von Wright skriver att lärare med detta perspektiv har en mer arbetssam situation än läraren med VEM-perspektiv eftersom allt utgår från läraren och vad hon gör eller inte gör, inte vad eleverna gör.

Igår använde jag Facebook igen i undervisningen. För ett år sedan hade jag avvisat tanken, inte för att jag var negativt inställd utan för att jag inte såg vitsen med Facebook i klassrummet. En snodd idé från Emma Rosén gjorde att jag bara prövade helt utan reflektion och med öppna kort med eleverna. “Hjälp mig, jag vill pröva det här – ställer ni upp?” Jag lovar att de gör det och det tar sig tid att undervisa mig, ett utmärkt tillfälle att träna på att ge instruktioner på ett strukturerat och tydligt sätt. Vi hade en gästföreläsare och medan eleverna samtalade med honom skrev jag anteckningar och klistrade in länkar i vår facebook-grupp. Efter besöket fick så elever 30 minuter för att läsa igenom alla mina inlägg och länkar och kommentera dem. Ett öronbedövande smatter tog vid tills några utropade det magiska: “Helena, det är tråkigt att bara skriva i FB, kan vi inte prata också?” En fantastisk diskussion tog vid där eleverna var mer väl förberedda på vad de ville säga än jag har sett förut. De som inte pratade så mycket? De skrev desto mer och det kommer nya kommentarer även efter lektionen, det vill säga dubbelt så mycket underlag som vid en traditionell diskussion. Den samlade kunskap som finns dokumenterad där nu gav mig faktiskt lite ståpäls. Tänk om jag inte hade fått se den, om jag hade fallit till föga för min rädsla att det kanske inte skulle funka?

Vad var poängen med denna anekdot? Bara gör, strunta i reflektionen på kammaren utan ta den med eleverna istället. Ägna tiden åt målfomuleringar och låt eleverna komma på hur de vill komma dit. Öppna dörren både bokstavligt och bildligt och ge eleverna chansen att undervisa dig och varandra istället för att ta hela den bördan själv.

5 comments on “Vi behöver inte mer tid för reflektion utanför klassrummet utan mer mod att bara göra i klassrummet!

  1. Evelynn Gustafsson
    13 oktober, 2012

    Är så glad att jag hittade din blogg!
    Att arbeta som specialpedagog är ensamt. Det är inte alltid man har ledningen med sig i alla tankar man har på hur skolan ska utvecklas.
    Tycker att du har så många bra och kloka tankar. Blir så inspirerad!

    • specialpedagogen
      14 oktober, 2012

      Tack för pepp! Jag älskar att vi kan utöka kollegiet med hjälp av nätet, då behöver vi inte känna oss så ensamma! Posta gärna fler kommentarer om du ser något som du tänker att man kan göra bättre!

  2. hultmans
    15 oktober, 2012

    Jag läser ditt inlägg. Så läser jag det igen. Och igen.
    Jag undrar om jag är tillräckligt öppen för att kunna ta till mig det du skriver – ditt budskap. Jag vet inte. Kanske inte. För min känsla är ett sting i hjärtat. Jag känner att jag jobbar och jobbar och hela tiden fokuserar på eleverna. men att det ända jag hör om är hur fel vi lärare arbetar och hur vi kan göra det bättre. Det är en nedslående och tung känsla man får av att alltid höra goda förslag på hur vi kan förbättra oss när jag tycker att varenda lärare (ja, så gott som i alla fall) jag möter gör ett sådant fantastiskt jobb och ett sådant hästjobb för att dra eleverna mot målet (eller guida, det låter ju bättre).
    Jag är en av de som håller fanan högt och direkt vill påpeka att vi inte kan komma så mycket längre i skolan så länge pedagogerna varken får tid eller resurser för att göra sitt jobb.

    Jag tänker att när vi pratar om mer tid för reflektion, eller planering, så pratar vi egentligen om mer tid till eleverna. Men det är viktigt att vi säger mer tid till planering eller reflektion för annars kommer våra välvilliga arbetsgivare tolka det som att vi vill ha mer undervisningstid och mindre reflektions- och planeringstid. Därför måste jag kalla det för något som låter som mer tid till oss pedagoger istället för det jag egentligen menar; mer tid till eleverna. För mer tid till planering är ju i utgångspunkt mer tid för att vi skall kunna se eleverna bättre, ge dem mer vad de vill ha, ge dem tid och ge dem kvalitet. Ge dem chansen att nå kunskapskraven.
    I en välplanerad undervisning får jag mer chans att SE eleverna. Att hjälpa dem. Att guida dem. Att vara mer påläst och förberedd på vad de kommer med.
    Jag tänker att formativ bedömning är så viktigt, att det måste få plats. Och för att det skall ske så behöver vi tid att planera upp det så att vi får tillförlitliga och valida bedömningssituationer, med variation så att alla elever får ta plats och komma till sin rätt. Sedan behöver jag också tid att ge dem bedömningen, att se deras arbeten och planera vidare efter det.

    Jag vet inte, jag kanske är fel ute, men jag blir så besviken av att läsa att mer tid till oss skall kunna uppfattas som något negativt för eleverna, då det i utgångspunkt är ett behov för att kunna SE dem.

    Jag vet inte … din utgångspunkt må vara positiv men det stinger i mitt lärarhjärta att ännu en gång läsa att vår upplevelse av vår arbetssituation kommer av ett felaktigt perspektiv på hur vi skall utföra vårt arbete. Att vi borde kunna klara oss med det vi har bara vi gör på ett annat sätt. På rät sätt.
    Det gör ont!

    • specialpedagogen
      16 oktober, 2012

      Hej Ann!
      Jag tror egentligen att vi tycker så olika, du tar ju också upp behovet att få tid till eleverna. Min utgångspunkt är att vi lärare lägger ner mycket tid på vårt jobb och upplever hela tiden tidsbrist och jag tycker att det är viktigt att vi pratar öppet om vad vi lägger tiden på. Ja, jag tänker faktiskt att det ibland är ett felaktigt perspektiv på lärargärningen och vad som gör att det blir bra för eleverna. Det låter ju som om du redan har bra koll på vad du vill använda lektionerna till och du skriver precis det jag är ute efter, att använda tiden med eleverna för formativ bedömning och se dem på olika sätt. Min erfarenhet är att det inte är det man menar när man vill ha tid till reflektion. Det är fortfarande på gymnasiet så att lärare levererar undervisning och elever tar emot och förväntas göra något av det. Det låter som om du har lite tilltro till arbetsgivaren och det är ju också tråkigt, men jag vet att det är realitet på många håll. Egentligen jobbar vi mot samma mål.

      Det var inte meningen att du skulle bli ledsen men provocerad är helt ok för det sätter ju igång tankar och du uttrycker dig ju så väl! Jag får ju också en chans att tänka till med hjälp av kommentarer som din, det är nyttigt. Det är ett känsligt ämne, alla vill göra ett bra jobb och hur vi kommer dit beror på ideologi bland annat. Jag tänker fortfarande att det är viktigt att lyfta frågan om vad vi lägger tiden på och titta på det ärligt utifrån både erfarenhet och nya tankegångar. Jag vill försöka att tänka att bara för att jag kan göra annorlunda än nu betyder inte det att det jag gjort tidigare är fel utan är en del av den utveckling vi som jobbar i yrket har förmånen att leva med ändå fram till pensionen.

      Ser fram emot fler inlägg från dig!
      /Helena

  3. Pingback: Misshandlade grundpremisser blir hjärtskärande kritik « Fröken Ann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 13 oktober, 2012 by in Kollegialt lärande, Skoldebatt.
Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

- om nyanlända, inkludering, flerspråkighet & utbildning

gunillaalmgrenback

IKT och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda": stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: