“Lärare måste få vara lärare” – en farlig slogan

Standard

Jag har skrivit om det förut (Förväntningar på skolan) och det är dags igen nu i valtider. Det är bra att alla har insett värdet av en skola som fungerar så att alla barn får den utbildning de har rätt till. Däremot kan jag känna en viss uppgivenhet när det gäller politikers åsikter om hur skolan bäst ska organiseras, både när det gäller förhållningssätt och regler.

En mening som används av alla partier är “lärare måste få vara lärare”. Även lärarförbundet säger så. Vid första anblick låter det jättebra, det är väl klart att lärare ska få vara lärare – inget kontroversiellt eller nydanande där! Kruxet blir när man försöker definiera vad en lärare ska göra som lärare.

All internationella studier (till exempel Inclusion and pupil achievment och Tom Hehirs arbete) och också rapporter från Skolinspektionen och Skolverket säger samma sak: inkludering höjer resultaten för alla elever. Hoppsan, nu är vi inne på en sådan där mening igen: en som låter bra och självklar men som vid närmare anblick ställer till det. Om vi tar ett annat ord kanske det blir lättare: framgångsfaktorer för hög måluppfyllelse i skolan. Då kan vi börja kvantifiera och bli mer konkreta. Vilka är då framgångsfaktorerna? Jag har skrivit om en sådan rapport tidigare: Framgångsfaktorer utifrån en rapport från Skolinspektionen. Om man kokar ner framgångsfaktorerna utifrån det som forskningen generellt uppger handlar det om några saker som jag ser det:

  • Kunskap om kognitiva funktioner och förmågor och hur dessa kan utvecklas snarare än ett konstaterande att vissa elever “har” svårigheter.
  • Ett tydligt pedagogiskt ledarskap istället för ett ibland ängsligt beteende för att inte stöta sig.
  • Ett starkt, systematiskt och kritiskt granskande kollegialt lärande istället för ett informellt pratande i kollegierummet.
  • Ett relationellt perspektiv där fokus är på VEM eleven är snarare än fokus på ämnesplanerna.
  • Hög bedömningskompetens hos lärare genom kollegialt lärande och fortbildning.
  • Fokus på läsförståelse och skrivförmåga i alla ämnen istället för att lämna det åt svenskan.
  • Fokus på bedömningar som syftar till att eleven själv blir bedömningskompetent istället för att läraren förmedlar dem.
  • Ett processuellt arbete där bedömningar görs inom en uppgift istället för från uppgift till ny uppgift.
  • Ett tätt samarbete mellan elevhälsan och lärarkollegiet där allas funktion är att utreda svårigheter utifrån flera perspektiv snarare än att slussa elever från klassrum till andra som ska ta hand om dem.

Min lista är ett sätt att förhålla sig till undervisning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Dessvärre möter jag alltför ofta åsikten att det är för mycket att begära av en lärare. Läraren ska ju få vara lärare och inte en massa annat! För framgångsfaktorerna kräver att man dokumenterar och det är ett skällsord idag i skolan. Jag skulle önska att vi istället för att prata vitt och brett om dokumentationen som det onda funderar över HUR vi dokumenterar, VAD, VARFÖR och för VEM vi dokumenterar. Jag skulle också önska att vi på allvar granskar de datorprogram som vi dokumenterar i. Kanske är en del av dem en bov i dramat snarare än dokumentationen i sig. För vad händer med rättssäkerheten om vi plötsligt slutar att dokumentera? Vad ska vi sluta att dokumentera? Vi går tillbaka till listan:

  • Kognitiva förmågor behöver vi kanske inte dokumentera så mycket omkring, däremot våra insatser för att kompensera eller utveckla dem. Det kan vi göra tillsammans med eleverna så att de tillägnar sig “self advocacy”. En delad elevlogg är ett forum för detta.
  • Ett pedagogiskt ledarskap kräver att vi dokumenterar före, under och efter lektionerna. Helst transparent så att eleverna kan ta del av det både före och efter lektionerna.
  • Ett kollegialt lärande behöver också dokumenteras så att man kan följa upp och reflektera över det som har prövats och över till exempel sambedömningar. Den dokumentationen sparar tid eftersom det finns en bank att gå tillbaka till senare.
  • Fokus på VEM kräver att lärare har en dialog med eleverna, ofta är det bra att göra skriftligt och att tillsammans notera (dokumentera) viktiga saker som man har kommit fram till.
  • Läs- och skrivförmåga behöver dokumenteras så att läraren vet hur både grupp och individer ligger till för att kunna stötta, kompensera eller stimulera vidare. Noteringar i elevloggar eller lärarens egen logg räcker. Dokumentationen är också bra att använda vid kollegialt lärande.
  • Bedömningar kring elevers prestationer behöver dokumenteras för att kunna användas. Även dessa kan noteras i elevloggar så att lärare och elever delar informationen. Denna dokumentation är en förutsättning för ett processuellt arbete och för en rättssäker bedömning.
  • Att utreda en elev är inte att skicka eleven till en logoped eller till BUP. Att utreda är att undersöka situationer, miljöer, tillfällen, gruppkonstellationer mm för att ta reda på vad som kanske triggar ett beteende. Självklart ska detta dokumenteras och denna dokumentation ska inte vara tillgänglig för alla. Dokumenterar man inte detta kan man ju inte följa upp det och det blir inte rättssäkert för eleven. Jag har förut skrivit om vår oförmåga att utreda på ett tillförlitligt sätt: Förväntningar på skolan

Jag undrar om det kan vara så att det som upplevs som dokumentationsbörda är en relik från den förmedlingspedagogiska inriktningen där allt ska komma från läraren, nästan som en gåva, till elev och föräldrar. En mer inkluderande ansats kräver istället att eleven görs delaktig i dokumentationen. Vissa åldrar och grupper kanske kan ta över mycket av dokumentationen, till exempel dokumentation av lektionerna?

Kan det också vara så att de datorprogram som många skolor använder också är sprungna ur en förmedlingspedagogisk tradition så att det alltid förväntas vara läraren som dokumenterar genom att klicka här och där och göra det rätt på ett sätt som kanske inte alltid passar den enskilda läraren? Många av programmen verkar ha inspirerats av amerikanska eller brittiska program och kan bli svåra att översätta till svenska läroplanens intentioner. Förväntningarna om vad som ska dokumenteras, varför, för vem och vad som ska dokumenteras blir inte tydliga. Precis som elever inte blir motiverade att arbeta med sådant som inte har ett tydligt VARFÖR känner lärare samma sak när det gäller att anpassa sig till datorprogrammen snarare än till behovet av dokumentationen? Dessutom, vad händer med ledarskapet om det är datorprogrammet som ses som den som kan förmedla rätt information snarare än läraren?

Nog om datorprogrammen, tillbaka till definitionen av en lärare. Tänk om denna slogan leder till att fler lärare anser att det inte är deras sak att ge den vägledning och stimulans som elever har rätt till oavsett förutsättningar? Istället för att kompetenshöja kring dessa frågor kan det vara frestande att ha kvar fokus på ämnesplaner och därmed anse att elever som har svårt att tillägna sig kraven inte har i klassrummet att göra.Jag ser och hör det alltför ofta för att kunna sova gott om nätterna när jag hör “lärare måste få vara lärare”. 

Läraren ska

Utgå från den enskilda elevens behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande.

Stärka varje elevs självförtroende samt vilja och förmåga att lära.

Stimulera, handleda och stödja eleven och ge särskilt stöd till elever i svårigheter.

Tillsammans med eleverna planera och utvärdera undervisningen.

Organisera och genomföra arbetet så att eleven utvecklas, upplever meningsfullhet, att utvecklingen går framåt, får möjlighet till överblick, får stöd i sin språk- och komunikationsutveckling, får successivt större självständiga uppgifter och ökat eget ansvar samt får möjlighet att arbeta ämnesövergripande. (LGR11 & GY11)

Nästa vecka fortsätter jag på samma tema och funderar över samtalet som en överskattad åtgärd i svensk skola. En lärarstresshöjare som inte påverkar elevers studieresultat tänker jag.

Terminsstart = Affektnivåer-do’s and don’ts

Standard

Nu är det oåterkalleligen slut på sommarlovet och det finns väl fördelar med det också! För mig känns det bra att komma in i rutiner igen men jag bävar för allt tidspassande. Jag tänker att om jag bävar, som har erfarenhet både av livets skola och av läroplanens skola, hur bävar då inte våra ungar som står inför en nystart av olika slag?

Så här definierade min elev Amanda begreppet affektnivå:
Vår affektnivå är spännvidden på våran tolerans och reaktion vid nya händelser. Vissa människor har naturligt en högre affektnivå och har då svårare att bibehålla ett lugn vid t.ex överraskningar. Detta kan visas i en omedelbar explosion för t.ex extroverta personer, men också en växande frustration för t.ex introverta personer. Uppgiften för en ledare är att känna av gruppens och individernas affektnivå och sänka den, för att behålla en behaglig stämning.

Amanda har förstått att ledaren har en viktig uppgift här och varför. Hur gör man då? Jag tänker att jag först måste identifiera några kritiska situationer som jag sedan kan anpassa för att förebygga höga affektnivåer.

Båda mina söner fick på uppropet svara “här” när fröken ropade upp deras namn (olika lärare). Sedan fick de högt inför klassen uppge adress och telefonnummer. Fröken satte ribban och klassen fick redan från start en indikation på vem som klarade frågan och vem som inte gjorde det. Jag har alltid undrat vad syftet med den sortens upprop är egentligen, fröken hade ju en lista med alla adresser och nummer så det var inte för att få information om det. Jag tänker också att om man ska lära känna nya människor är det väl inte särskilt vanligt att man börjar med att be om adress och telefonnummer?

Om vi tar Amandas definition av affektnivå som utgångspunkt så blir den här typen av upprop en kritisk situation: “Att inte kunna svara på en så enkel fråga, det måste ju vara fel på mig och vilken skillnad det är mellan mig och de andra i klassen! Alla andra kan utom jag. Jag passar kanske inte i skolan”. Föräldrarna tänker kanske också att de borde ha förberett barnet bättre och så är affektnivån höjd i familjen inför nästa skoldag.

Om jag tog emot nya elever skulle jag tänka mer som Alfons Åbergs nya fröken. Hon berättade för barnen att hon var jättenervös! För hon skulle lära känna massor av barn och dessutom deras föräldrar, och tänk om hon glömmer namnen eller inte klarar det! Allla barnen började skratta och Alfons kunde sänka sin affektnivå. Kanske kan man prata om hur svårt det kan vara att lära sig nya namn och vad man kan göra för att det inte ska kännas så svårt. Jag skulle ta fram min mobiltelefon och fråga barnen om jag fick filma dem i grupper när de säger sina namn så att jag kan titta på filmen efteråt och komma ihåg till imorgon. Kanske kan vi slå vad om att jag kan alla namn imorgon? Hela klassen kan titta på filmerna och lära sig varandras namn. Vips har man gjort uppropet till en lektion i minnesstrategier samtidigt som affektnivån hålls på plats.

Några andra kritiska situationer:
1. Gruppstärkande övningar där alla ska titta varandra i ögonen eller ta på kroppen. För ganska många elever (fler än vi tror) är det en affekthöjare att vara tvungen att bli så nära någon som man inte känner (ännu). Det riskerar att fjärma snarare än att närma. Spara det till inför jullovet istället. Det finns massor av andra övningar, till exempel i Metodbanken eller Lekarkivet. Diskutera med kollegorna om övningen kan utgöra en affekthöjarrisk innan du sätter igång.

2. Överraskningar. Jättekul för många och affektnivåhöjande för en del. Oundvikligt kanske men öppna för att det är tillåtet att känna oro inför det. Kanske kan man bestämma tillsammans vilken roll en elev som är orolig kan ha under överraskningsmomentet? Förebygg att eleven stannar hemma!

3. Grupparbeten. För en del kan det vara så utmanande att det är svårt att ha fokus på själva uppgiften för att det tar energi att navigera i de sociala osynliga spelreglerna. Ge gruppmedlemmarna en tydlig uppgift så förebyggs konflikter och dåligt genomförda arbeten. En kan vara sekreterare som ser till att allt dokumenteras. En kan se till att alla kommer till tals och att alla bidrar på något sätt. En kan vara tidshäxa. Tidshäxan kan använda time timer på mobilen till hjälp eller onlinestopwatch för att hålla tiden. På det sättet kan nästan alla vara tidshäxa.

4. Genomgång av kursens innehåll och krav. Undvik att langa fram centralt innehåll och kunskapskrav det första du gör. Det kommer garanterat att skjuta affektnivåerna i höjden. Gå heller inte igenom betygen första veckan. Se till att fokus är på lärande; vilka förmågor ska ämnet eller kursen utveckla? Hur kan vi se till att alla får en chans att utveckla dem så långt det är möjligt? Att fokusera på förmågorna och utveckling bidrar till ett growth mindset medan ett fokus på betyg och kunskapskrav riskerar att grunda ett fixed mindset. Kunskapskraven är inte rationella förrän det finns något exempel att koppla till dem. Vänta alltså tills ni har skapat eller producerat något som kan jämföras med betygsstegens kunskapskrav.

Nu är det dags! Lycka till och se till att misslyckas minst en gång i veckan – glöm inte att reflektera kring det bara!

Självskattningsmall för journalister som skriver om skolan

Standard

Jag kan inte fortsätta att låta mig uppröras varje gång jag läser om skolan. Så ofta låter jag mig nedslås, inte bara av krisuppviglingen utan också av att det som förmedlas som felaktigheter inte alltid är det som orsakar svårigheterna. Framförallt är det alla käcka enkla råd om hur allt ska bli bättre som gör att jag går i taket typ en gång i veckan. Då är jag ändå en av dem som är djupt kritisk till hur skolans inre arbete bedrivs, det är ju det som är min drivkraft i mitt arbete som pedagog-konsult.

Nu är det ett antal rektorer som har tagit till orda. Vi som faktiskt verkar i skolan hörs och syns inte så mycket i media. Kanske är det därför vi har så väl utvecklade sociala medieplattformar, här kan vi diskutera och utveckla/utvecklas med andra som kanske inte tycker lika men som ändå förstår komplexiteten.

Kan man tänka sig att journalister som skriver om skolan gör det som vi i skolan och våra elever gör: reflekterar över de egna prestationerna i syfte att utvecklas och bli ännu bättre? Jag föreslår följande självskattningsmall som diskussionsunderlag med sig själv och med kollegor. Självklart kan du som är politiker också använda den:


Faktorer som höjer kvaliteten i texter om skolan:

  • Jag vet att gymnasieskolan har program, inte linjer.
  • Jag vet att betygen F-A är en ny skala, inte ett nytt betygssystem. Jag vet att det är ett målrelaterat system liksom det förra IG-MVG till skillnad från det relativa 1-5.
  • Jag vet att det är kunskapskrav som bedöms, inte kriterier.
  • Jag vet att det finns en skollag, förordningar, läroplan och ämnesplaner som alla styr arbetet i skolan på flera nivåer. 
  • Jag förstår att det finns fler professioner inom skolan än lärare och att alla har gemensamt ansvar för skolan och eleverna enligt lag.
  • Jag vet att det är skillnad mellan särskilt stöd och anpassningar och att denna skillnad tydliggörs i lagen från och med 4/7-14.
  • Jag vet att det kategoriska perspektivet inte stämmer lika bra med styrdokumenten som det relationella perspektivet. 
  • Jag vet att det finns tre myndigheter som hör till utbildningsdepartementet: Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska Skolmyndigheten. 
  • Jag förstår att begrepp som ordning och reda, arbetsro, läxor, disciplin betyder olika saker beroende på läsarens egna erfarenheter.
  • Jag har nyanserat min text genom att ta med många perspektiv och jag anger vilka perspektiv jag utgår från. Till exempel kan jag låta fler professioner än lärare inom skolan komma till tals eller granskas.
  • Jag ser till att min text är välgrundad genom att koppla den till forskning inom området och ser till att den forskningen också speglar flera perspektiv.  
  • Jag prövar mina egna åsikter om vad som behövs i skolan genom att låta professionen kommentera den i texten.
  • När jag undersöker problem i skolan gör jag som de gör i skolan: utreder på individ- grupp- och organisationsnivå för att få en nyanserad bild av orsak och verkan.
  • Jag är källkritisk när jag rapporterar om vad andra säger om skolan eller vad skolor själva säger om sina framgångsrecept. (Särskilt om de underlåter att tala om organisation och ledarskap och istället trycker på svårdefinierbara koncept som arbetsro eller disciplin). 

Om du är osäker på hur du ska nå upp till förväntningarna ovan föreslår jag några strategier att pröva:

Fakta om skollag, läroplan, förordningar och ämnesplaner finns att läsa sig till på Skolverket.se men du kan också läsa dig till viktig fakta i boken Betygsättning-en handbok av Anders Gustavsson, Per Måhl och Bo Sundblad. 

Elevhälsan i skolan är mycket viktig för kvaliteten i skolan. Skolor som arbetar förebyggande visar goda resultat. Ta reda på vad är det för skillnad mellan ett relationellt perspektiv och ett kategoriskt perspektiv! Kanske kan du ringa till Specialpedagogiska skolmyndigheten för att få hjälp och svar på dina frågor? 

Skolinspektionen har mycket kunskap om vad som utmärker god kvalitet i skolan. De har frågor och svar att börja läsa för att komma vidare i din undersökning. 


 

 

 

 

 

 

Nytt betygsystem som är mer orättvist, eller hur är det egentligen?

Standard

Hej du bloggläsare i allmänhet och ogonrorelseterapi i synnerhet! Tack för din kommentar på min blogg. Jag har läst din bloggpost Betyssystemet suger och jag förstår din frustration över att ditt barn riskerar att få betyg som inte känns rättvist. Jag delar din frustration men kanske av delvis andra skäl eftersom jag inte känner er utan utgår från lärarens och specialpedagogens perspektiv. Det låter som om din dotter går på en skola där betygsättningen kanske inte är helt likvärdig i betydelsen att förutsättningarna för betyg inte är helt likvärdiga för alla elever. Det finns så mycket missförstånd kring betygen och det gör att, som du skriver, många elever hamnar i situationer de inte skulle behöva hamna i. Jag prövar att bena upp det så gott jag kan och utifrån det jag har lärt mig och förstått.

För det första är det inget nytt betygssystem vi har nu. Det nya systemet (målrelaterade betyg) infördes 1994. Det vi fick 2011 är en ny betygsskala, från IG-MVG till F-A. Då, som nu, måste man klara alla krav (då kriterier) för godkänd nivå. Det som var annorlunda i den förra betygsskalan var att för VG eller MVG kunde man vikta betygen. Om en elev presterade på MVG-nivå i nästan allt utom något enstaka kunde man ändå sätta MVG i betyg. Det kan man inte längre. Men för E (fd G) gäller fortfarande att alla krav ska visas på något sätt.

Vad händer då om en elev inte visar kunskap enligt kraven för E? För det första är det viktigt att det uppmärksammas tidigt av läraren så att han eller hon kan göra anpassningar i sin undervisning. Då behöver läraren ha en dialog med eleven (och vårdnadshavare och kollegor) för att se vilka behoven är och hur undervisningen kan organiseras för att eleven ska ha bättre förutsättningar.

I torsdags kom ett förtydligande till skollagen som berättar vad som anses vara anpassningar och vad som anses vara särskilt stöd. Tidigare har man inte velat detaljstyra det men nu har man insett att nästan allt har kommit att betraktas som särskilt stöd vilket inte har varit korrekt. Ibland är det inte så mycket som behöver anpassas för att en elev ska komma på banan och det behöver man inte dra in hela elevhälsan och en stor utredningsapparat för att konstatera.

Beslutet innebär bland annat, enligt Riksdagen:

  • Om det finns risk att en elev inte når upp till minimikunskapskraven ska eleven snabbt få stöd i form av extra anpassningar inom ramen för ordinarie undervisning.
  • Först när extra anpassningar har gjorts och eleven fortfarande riskerar att inte nå upp till kunskapskraven ska en anmälan göras till rektor. Om det finns särskilda skäl att anta att eleven inte kommer att nå kraven trots extra anpassningar inom ordinarie undervisning ska en anmälan till rektor göras direkt.

Det betyder att när läraren har försökt anpassa undervisningen och försökt hitta sätt att nå eleven men inte lyckats (ingen värdering i detta, det betyder inte misslyckats utan bara att man inte har hittat rätt) ska man ta reda på vad det kan bero på. Det kallas att göra en pedagogisk utredning och här är det viktigt att alla perspektiv är med innan man bestämmer sig för varför eleven har svårt att nå målen. Någon kan ju bestämma sig för att eleven är lat eller okunnig eller inte orkar gå till skolan men min erfarenhet säger mig att det alltid ligger något bakom alla beteenden. Här samarbetar elevhälsa, rektor, lärare, mentor för att hitta hinder och möjligheter.

Vad har nu detta med betygen att göra kanske du undrar? Jo, det är viktigt vid betygsättning, i synnerhet om man funderar på att sätta streck, att lärarna tillsammans funderar över om anpassningar har gjorts på rätt sätt och om man verkligen har prövat olika sätt att få eleven att visa kunskaper. Om det inte har skett behöver man fundera över att förlänga läsåret, skjuta upp betygsättning eller på något sätt ta till mer tid för att pröva elevens kunskaper på olika sätt.

Nästa fundering bör vara om eleven som riskerar F eller streck kan vara föremål för undantagsregeln. Den så kallade Pysparagrafen kan vara tillämplig om eleven har en varaktig funktionsnedsättning och därför inte når målet. Ett exempel är att kravet på interaktion i språkämnen kan vara omöjligt att nå om man är autistisk eftersom svårigheter med just interaktion är en del av varför man har fått diagnosen. En hörselskadad elev kan inte prestera väl vid ett hörförståelseprov till exempel. Då kan läraren bortse från det kravet och ändå sätta betyg efter de prestationer som eleven har visat i övrigt.

I ditt inlägg skriver du att din dotter har presterat på prov och vissa tillfällen och då kan det aldrig bli fråga om streck. Däremot kan ju F bli aktuellt om det är så pass mycket som saknas på E-nivå och det inte beror på någon varaktig funktionsnedsättning. Här är det igen viktigt att lärarna vet att de har prövat att låta din dotter visa sin kunskap på olika sätt för att verkligen var säker på att hon inte kan nå målet. Däremot är många poäng på ett prov inte säkert ett högt betyg. Om det handlar om att bara minnas fakta är det E-nivå i de flesta fall. För högre betyg behöver man visa att man kan analysera, se samband, kunna grunda sina resonemang till exempel. Jag läser mellan raderna att det kanske är stor frånvaro som är boven? Isåfall bör det ju ha funnits en plan för att undvika den situation ni har hamnat i nu. Det verkar viktigt inför nästa läsår att analysera vad som har funkat och inte så ni inte hamnar där igen.

För mig uppstår problemet när lärare sätter betyg på enskilda uppgifter eller prov. Det är inte fel att göra det, det finns inga regler kring hur lärare gör innan betygsättningen. Det är bara själva betygsättningen som omgärdas av regler att följa. I övrigt är det upp till läraren. Jag tänker ändå att det finns risker med att notera betyg för varje uppgift eftersom det lätt leder till att man räknar ihop just de betygen och får något slags medelvärde. Om man har fått A på en uppgift och C på en annan och E på en tredje så kan det bli C med ett sådant sätt att tänka (eller D om inte C har visats tidigare). Men betygen är inte kvantitativa utan kvalitativa. Läraren ska göra en bedömning utifrån kunskapskraven vid vissa givna tillfällen oavsett vad eleven har fått på proven.

I förra veckan satt jag med en lärare som just hamnat i att uppgifter betygsatts men han/hon var inte nöjd med hur slutbetyget skulle sättas utifrån de resultaten. Vi läste istället kunskapskraven tillsammans och jag frågade efter varje del: ”kan hon det här”? Läraren kunde svara ja på allt och därmed var sammanvägningen klar. Både uppgifter, prov, lektioner, diskussioner, reflektioner var med i lärarens genomgång av vad eleven kunde och betyget kändes mer rättvisande än det ursprungliga medelvärdet. Den här läraren reflekterade som tur var själv över detta men det finns många lärare och många skolor som arbetar med bokföring av resultat, ett i taget, och då riskerar man att bli bedömd på det sämsta resultatet. 

Ska man alltså inte prata betyg med eleverna förrän i slutet? Jo, man ska referera konstant till kunskapskraven och visa och leta och diskutera hur olika exempel svarar mot de olika betygsstegen. En uppgift kan visa kvaliteter på A-nivå i en aspekt och på E-nivå i en annan. Då jobbar man för att förbättra den lägre kvaliteten så att eleven förstår hur en god kvalitet ser ut i alla aspekter som bedöms.

Ett F är ett betyg, det är viktigt att komma ihåg. Det är inte en katastrof utan det innebär att det fortfarande inte finns bevis för alla delar i de kunskapskrav som ska visas. Det kan man göra vid ett senare tillfälle så länge man går i skolan. Ett F i årskurs 9 eller 3 på gymnasiet är svårare, det kan man inte reparera direkt men det går alltid att ta igen det. Därmed kan det ibland vara bättre att få F än ett för lågt betyg. Det här får man ju inte säga egentligen och det ska verkligen vara något man tar till av taktiska skäl men om nu ”olyckan” F är framme så behöver man inte se det som en stämpel som varar för livet. Det betyder att just nu finns inte alla bevis, kanske kommer de att kunna visas bättre senare. Ett streck däremot skulle jag säga är en katastrof och det ska mycket till för att en lärare ska få sätta det. Här måste rektor verkligen veta att det finns fog för streck så att de inte har gjort fel från början. I vår skola har vi alltid lyckats undvika det genom insatser i god tid, även för elever som har svårt att ta sig till skolan. Med digitala verktyg och lite fantasi kan man samla mycket underlag! 

Alltså, den nya betygskalan är inte boven i dramat som jag ser det utan hur det tillämpas. Skollagen och läroplanen är tydliga med att det finns flera vägar att nå målen och det finns uttrymme för stor kreativitet när det gäller att få elever att lära sig och visa kunskap. Kunskapskraven är skrivna så att det är möjligt att tolka dem ur ett ganska brett anpassningsperspektiv. Det är kvalitativt vilket gör att det är lätt att involvera eleverna i diskussioner kring kvalitet och betygsättning.

Det tar nog ett tag innan tillämpningen sätter sig och det behövs fler insatser för att se till att vi har en likvärdig bedömning. Det är oerhört komplext och är det något som de nya kunskapskraven har satt fingret på är det just komplexiteten. Det är tänkt att vara tydligare men blir otydligare eftersom det inte går att mäta allt. Jag tror ändå att det går att tillämpa dessa nya kunskapskrav men precis som förra gången vi bytte (både skala och system – det var värre, jag lovar!) så blir nog de första kullarna mer stramt bedömda. Vi står också allmänt inför ett paradigmskifte där man inte längre accepterar att en del elever inte når målen. En förskjutning från en skola där eleven ska anpassa sig till skolan till en skola som anpassar sig till eleven. Den förskjutningen är inte helt enkel även om den är nödvändig. Det behövs mycket samarbete, kompetensutveckling och diskussioner kring detta. Vad ska en lärare göra? Vad är en lärare, vad kan man kräva av en lärare? är frågor som många ställer idag. En tillbakagång till den förmedlande läraren som ser gruppen och inte individerna är enligt min mening omöjlig med tanke på den kunskap, de lagar och deklarationer vi har idag men många är ovana vid en situation där anpassningar kanske går före den egna planeringen. Det kan kännas svårt att få ihop alla krav på vad undervisningen ska innehålla med krav på att samtidigt anpassa den på olika sätt. Samtidigt är det så otroligt spännande och inte alls omöjligt utan en möjlighet att få ett mycket roligare jobb både för lärare och eleven.

Om du och din familj inte är nöjd med betyget så är det rektor och huvudman som ska vidtalas i första hand. I ditt fall kanske spsm.se kan hjälpa till? Skolinspektionen får nog många frågor om betygsättning och stöd. Dialog är alltid bäst, jag tror nog att lärarna vill föra den med er så att alla vet vad som har hänt och hur ni går vidare i höst. Lycka till!

Några länkar som kan vara bra att titta på:

http://www.skolverket.se/bedomning/betyg

http://www.skolinspektionen.se/sv/Rad-och-vagledning/

http://www.spsm.se/sv/jag-vill/stalla-egna-fragor/

Bild

 

 

 

 

Betyg, pysparagrafen, sammanvägningen av prestationer.

Standard

Dags att sätta betyg och tänka igenom betygen för varje elev så att det blir rätt. Förhoppningsvis vet alla elever redan hur de ligger till och hur de bedöms så att betyget inte kommer som en överraskning. Här är min checklista för betygsättning så att jag vet att jag inte glömmer något:

1. Har alla elever fått möjlighet att visa kunskaper på olika sätt eller har jag missat någon? Om jag inser att en elev faktiskt inte har beretts tillfälle att visa kunskaper på fler än ett sätt behöver jag raskt ordna ett möte för att utvärdera elevens kunskaper på annat sätt.

2. Har jag någon elev som inte visar kunskaper på det sätt som krävs inom någon del, hur mycket vi än har tränat på det? För att undantagsbestämmelsen ska kunna användas gäller att eleven inte kan visa kunskapen oavsett hur mycket det tränas. Ställ denna fråga: “Om jag skulle få ännu mer resurser och ännu mer tid, skulle jag då kunna hjälpa eleven att nå målet?” Om svaret är “nej” är pysparagrafen tillämplig. Om svaret är “ja” kan jag inte tillämpa den. Att vara orolig för hur eleven ska klara av studier eller arbete längre fram är inte relevant. På universitet och högskola får den som har en funktionsnedsättning mycket stöd. Dessutom utvecklas människor hela tiden och betyget är helt enkelt en måttstock på hur väl eleven har visat förmågor vid en given tid. Självklart ska alla elever förberedas för yrkesliv och högre studier men att bedöma dem utifrån ett framtida scenario är inte rättssäkert. Jag ska inte använda undantagsbestämmelsen utan att kolla med elevhälsan, specialpedagogen, mentor eller rektor.

3. Har jag någon elev som har presterat på C- eller A-nivå så gott som konstant men som bara visar kvaliteter på E-nivå i någon del? Isåfall, har jag berett tillfällen för eleven att visa kunskaper på fler sätt än genom prov eller skriftlig inlämning? Det är viktigt att det inte är den sämsta prestationen som bestämmer betyget. Se inslaget från SVT om kritiken mot betygen angående detta. Om jag bara noterat prestationer utifrån de uppgifter jag gett eleverna kan det få stora konsekvenser om mina uppgifter inte har gjorts i samarbete med eleverna och med utrymme för individuella varianter. Som det står i Läroplanen: “Det finns också flera vägar att nå målen”. Jag ska också se till att jag har samlat information om elevernas kunskaper under året enligt Skollagen: 

Läraren ska vid betygssättningen utnyttja all tillgänglig information om elevens kunskaper i förhållande till de nationella kunskapskraven och göra en allsidig bedömning av dessa kunskaper. Även ett sent inlämnat arbete ska därför som regel bedömas och ligga till grund för betygssättningen. 

4. Inför betygsättning ska jag ta hänsyn till vad som står i Skollagen, förordningen, läroplanen, ämnesplanen i den ordningen. Har jag koll på det? Om inte, vem kan hjälpa mig att ha kollen? Elevhälsan brukar ha koll på skollag och läroplan till exempel.

5. Har jag bestämt hur jag ska meddela betyget och grunderna för betyget? Jag brukar använda Movenote till detta, ska jag fortsätta med det? Hur lång tid behöver jag till det (cirka 3 minuter per elev om jag har koll på deras portfolios)? Är det någon elev som mot förmodan inte är säker på ur betyget kommer att sättas? Isåfall behöver jag se till att kommunicera med den eleven så fort som möjligt. 

Återstår bara att sätta igång!